Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Novemberlov & längtan

Alla elever och lärare på YBC är lediga denna vecka. Efter en minst sagt intensiv terminsstart får de nu chansen att ladda batterier och vila lite en stund.
Efter lovet är det upplopp som gäller: Upplopp för terminen och upplopp för stora bygget av Kunskapsgallerian. Vi ska ju börja bygga våra egna lokaler nu i november (lab, idrottsstudio, mm) och i december påbörjas inflyttningen.

Det här gör att jag själv inte är särskilt ledig nu heller (:)), trots att jag egentligen borde, och faktiskt måste. Den här veckan ägnas mycket åt att komma ikapp sådant som blivit liggande. Och en hel del kretsar också kring ekonomi dessa dagar: En del stora investeringsbeslut, faktureringar, attesteringar och påbörjandet av budgetarbetet för 2009.
En hel del tid lägger jag också på marknadsföringsarbetet. Gymnasiemässan närmar sig, med medföljande trycksaksproduktion, monterdesign (även om YBC:s reklambyrå 21-0 förtjänstfullt gör det mesta här, tack gode Gud…), mm. – Och så korr av YBC-boken, så klart…

Det känns lite pyrt att sitta inlåst på kontoret när den vackra hösten bara ligger och väntar därute.
Överhuvudtaget känns det ofta synd att så mycket ligger och väntar ”därute” medan man själv har en tendens att fastna ”härinne”, men måsten, plikter och tider. Kanske är det sunt att vara observant på grönt gräs på andra sidan? – Ett tecken på att man inte snöar in på sin grej allt för hårt?
Har alltid varit misstänksam mot folk som går helt upp i en enda sak, ett enda intresse, som bara har EN enda sträng på lyran. Livet är rikt och fantastiskt. Synd då att bli enkelspårig.

Men samtidigt: Längtan bort är en ständig vän att ha med sig. En vän på axeln som påminner om alternativen. En liten sorg i det lilla, som balanserar upp eventuell hybris och framgångsrus. Det är nyttigt att reflektera kring sig själv, vad man gör, varför man gör det, hur, när och till vilken nytta.
Tänker: – Vem är jag? Vem var jag? Vem vill jag bli? Är jag verkligen helt ärlig mot mig själv? Och mot andra? Är det 100% lätt att se sig i spegeln varje morgon? Finns det kärlek (riktig!)? Spelar jag ut någon? Är jag falsk? Jobbar jag med rätt sak? Bidrar jag till något, egentligen? Kommer mina dagar på jorden att ha gjort skillnad? Varifrån kommer klumpen i magen, egentligen? Har jag glömt att se något väldigt centralt?
Och spelar alla dessa frågor någon som helst roll? Växer sig min längtan vilse? Kanske är det lika lätt att bara vara öppen mot livet och ta emot de gåvor som kommer, utan större reflektion?
Men kärleken är viktigast. Utan den blir allt annat meningslöst. Just där öppnar sig havet.

Hans Renman, rektor för YCB

Annonser

Read Full Post »

Grow up!

Som sagt, människan är en berättelse i en bok man skriver själv, och på gymnasiet är den boken som bäst. Då har man precis knäckt pärmen, mjukat upp sidorna och kommit in i berättelsen, förstått rollkaraktärerna, grundplotten och kan nu börja njuta av storyn.
Jag brukar tänka på det när jag ser alla gymnasieelever på jobbet varje dag. Hur de står på tröskeln till livet. – Vilken grej det är!

Och alla polarna, som är polare, polare, polare – odödliga, okrossbara, för alltid team. De ska alltid hålla kontakten, aldrig bli normala, aldrig bli vanliga, tråkiga… Det tror de fortfarande, och det är det som är det vackra i det hela. De är ännu i början av sin story, med en massa vita sidor framför sig.

– Rökte ju filterfria cigaretter, hade ju förstått att det motsatta könet var bra mycket bättre och mer fantastiskt än jag någonsin ens vågat drömma om där i pojkrummet, vars stela pastellinredning redan om ett par år skulle börja förlora sina konturer – liksom ansiktena skulle göra på dem som jag då hade omkring mig.

Den själ som ryms i en 18-årings hjärta är större än hela världen. Det är så. Det ska vara så. Vuxenvärldens omsorgande, tycka-tillande och veta-lite-bättrande rinner av som vatten på en Hawaian Tropic-kropp på kanten till vilken pool som helst.

Eller snarare:
Jag försöker verkligen aldrig glömma hur det var när jag var gymnasieelev själv. För den hågkomsten mår man som vuxen bra av att härbärgera, som en sällsynt fågel vid sitt bröst. Jag ser den faktiskt till och med som en livshållning att sträva efter även nu, senare.

– Röker inte alls längre, och har förstått att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan kvinnor och kvinnor och mellan vänner och vänner. Mellan relationer och relationer. Mellan saker att tro på och saker att inte tro på. Vad som är värt att gå hela vägen för. Och inte. Och har förstått vad ett ultrasårande, obesvarat SMS faktiskt betyder, står för och signalerar. Om man vill vara på det humöret…

Gymnasieeleverna är fortfarande befriade från cynismer. Inte mycket bitterhet. Fortfarande måna om att bibehålla ideal, att tro på saker, att framhärda att vissa saker faktiskt är värda att slåss för. Den desillusionerade vuxenhetens trötta relativiserande, pragmatiska syn på livet har ännu inte slagit sina klor i medvetandet. Fortfarande tror man på fullaste allvar att alla krig kan stoppas om alla bara säger ”NEJ!” Fortfarande tror man, helt uppriktigt, att man aldrig ska bli som sina föräldrar. – Men det blir man ju, till stor del, så klart…

Jag vet att man som gymnasieelev befinner sig i det där jobbiga läget mellan tonåring och vuxen, då man får en massa krav lagda på sina axlar utan att få njuta av vuxenlivets frukter fullt ut. Det är så mycket som händer, så mycket som ska göras, så mycket man vill vara med om. Livrädd för att missa tåget, missa tågen, för perrongen är full av dem. Och dom blir fler och fler… Man vill satsa på rätt häst, inte göra nåt avgörande misstag i val-djungeln, tillhöra rätt gäng, ha rätt kläder, ha rätt åsikter, samtidigt som man vill leva, leva, leva innan fortsatta studier, föräldraskap, jobb, karriär, amorteringar och ålderstecken börjar äta upp en inifrån… Och innan en oidentifierad sorg riskerar att göra en sällskap på dagarna.

Men snart vet man att det faktiskt är man själv som bestämmer över hur livet ska vara.
– Och kvällarna.

– Livsledan ute i hemmen, vid middagsborden, framför platt-TV-apparaterna är monumental.

Efter 20 och framåt, så förväntas man vara klok. Smart. Tänka strategiskt. Väga alternativ mot varandra. Vara vuxen. Och det är då de flesta blir tråkiga. Helt utan hoppsa-steg.

SOM jag hoppas att vi på YBC kan lära eleverna att hålla det barnsliga och ungdomliga högt! Jag tycker att vi som är äldre än 20 kan börja fundera på om vi inte borde lära en hel del av dessa elever, i stället för at det alltid ska vara tvärt om. – YBC:s ”Stay young. Stay Foolish” är en helt korrekt hållning…

Hans Renman, rektor för YBC
(som är lycklig som ett barn över Oasis dagsfärska album – musik som specialskriven för själen)

Read Full Post »

YBC ger ut bok om drömmar

Höstvind och rivregn sliter i det lånade huset på Torö. Efter en hel del besvär fick jag fart på brasan i det utkylda huset, och skänker en tacksam tanke till vännen Peter. Remixar av Release Me på iPodspelaren, ett glas rosé och en alldeles stilla kväll i monumental ensamhet.

Om ungefär två veckor kommer YBC:s bok om drömmar ut. Det är en ca 100-sidig inspirationsbok om att göra sin grej, ibland mot alla odds.. Om att undvika det förväntade, om att inte snegla på vad man borde, bör, får. En stilla stridsskrift mot Jantelag och mot svensk passivitetsskola.
Den innehåller bara en stor mängd intervjuer med svenskar som arbetat hårt för att förverkliga sina drömmar (t ex Ingvar Kamprad, Filip och Fredrik, m fl), ackompanjerat av skruvade bilder på dessa, allt förpackat i en hypermodern och ”skön-att-ta-på-design”. Utöver gymnasiemässan blir detta YBC:s enda bidrag i marknadsföringsdjungeln… Och då är det nästan mest en bok avsedd för de elever som redag GÅR på skolan… 

Med boken försöker jag slå ett slag för kreativitet och egna drivkrafter. På att allt är möjligt! Vi lever i ett kallt Ikealand vid kanten av Sibirien, med platt-TV, mjölkskummare och helt rätt uppsättning åsikter i klimatfrågan. Alla ska helst tänka lika och göra samma.

Själv känner jag att jag kvävs av det här. Söker det som sticker ut och utmanar, även i detaljer.
– Köper aldrig samma tandkräm två ggr på raken. Aldrig samma väg till jobbet.
Baudelaires sönderciterade (och inte sällan helt feltolkade) diktrad ”berusa er!” äger en sällsamt kraftfull sanning. Upptäcker mer och mer vad han menade. – Att söka de tillfällen då det känns och händer. Att undvika det konforma. Det tråkiga. Mellanmjöljken. H&M-lösningarna.

Och samtidigt: Allt vi vill är att bli älskade. För den vi faktiskt är.

Hans Renman, rektor för YBC

Read Full Post »

Marrakesh

Nedanför den glödheta balkongen på Medina sitter en märklig fågel i ett av apelsinträden i korsningen. Den för ett ofattbart liv, sin ringa storlek till trots, och ser ut som en blandning mellan koltrast och bofink, och låter faktiskt också ungefär så. Jag har bestämt mig för att den också är det. Den tycks glatt oberörd av den dammiga eftermiddagshettan, och ignorerar utan sorg på stämman de ilsket tutande, fallfärdiga taxibilarna, de skrällande mopederna och de slöa hästdroskor som – om påsen under svansen fungerat bättre – kanske inte vill släppa ifrån sig sin illaluktande last, men som med en frånvarande blick ändå gör det. Fågelns flinkt stigande och fallande turer genom skalan ligger som en käck bakgrundsslinga ovanpå bilarna och polisbilarnas sirener, turistbusarnas kolsvarta rökplymer, hundskallen och den närbelägna flygplatsens konstanta leveranser av turister, affärsmän, flyktingar, lycksökare och romantiker. Den verkar vilja ha kul.

Jag har bestämt mig för att fortsätta älska böneutroparen tvärs över gatan, trots hans tidiga morgonrutin. Tänker på gruppen The The och deras eleganta bruk av böneutrop i sina låtar varje gång jag hör honom uppfordrande ropa “Allah!” rakt ut över Marrakesh-hustaken. Han ropar givetvis alltid massa mer än så, men jag förstår inte ett ord av fortsättningen. Men det låter så fantastiskt, fantastiskt vackert, och rymmer en sådan tillit och kraft att jag plötsligt förstår varför islam är en religion på frammarsch medan kristendomen går på sparlåga på våra breddgrader. Ler vid tanken på svenska präster som flyttar ut sin predikan på torgen, till folket, och som nästan ilsket skriker ut “GUD! Lyssna på oss!” över Kungsholmen, Rågsved eller Leksands lilla vändplan till torg. Kanske hade vi då fått både fler troende och bättre kontakt med mannen där uppe?

Koltrastbofinken får tävla med min Mac:s högtalare, som antingen längtansfullt spelar “Torn”, Zelmani, eller Sophie B Hawkins, eller lakoniskt kör Coldplays “Warning Sign” eller triumfatoriskt drar på med New Radicals eller Oasis “Wonderwall” om och om igen samtidigt som jag hänger över räcket och funderar på varför Liam Gallagher egentligen är så hatisk mot mot sin kontrahent, på om jasminen som klänger uppför väggen längre ned på Medina verkligen är en jasmin, om mitt bagage kanske kommer med kvällens 23-flight från Orly och om det skulle spela någon som helst roll om inte den där fågeln fanns, eller den här stan överhuvudtaget, eller ens jag själv. Jag bestämmer mig mig för för att solen sannolikt går upp i morgon också, oavsett om fågeln, jag eller hela den här kokande, jäsande, fantastiska staden fanns eller ej.

Springer senare en lång, lång, lång runda i solnedgången. Förbi övergivna byggprojekt, parkeringsplatser, marknader, grillade katter i gathörnen, slum och en ofattbar lyx. Fågeln har tystnat men är inte ensam om detta. Över staden har det lagt sig ett bedrägligt lugn, som jag vet bara är en liten paus innan natten verkligen kickar ned och visar upp Marrakesh från sin bästa sida, då barer, basarer, affärer, månglare, magiker, syndare och restauranger gör sitt bästa för att tänka att just den här kvällen nog kanske ska bli lite bättre och viktigare, mer epokgörande än alla de andra, tidigare. Den blir nog inte det, Casablanca finns redan, men drömmen är det som håller oss uppe, ger oss näring och matar oss med ambition då mörkret faller över ökenklipporna och kylan väller in. Tystnaden.

I mörkret och den ljumma vinden på balkongen efteråt brinner det i tunnan hos taxichaufförerna nere i hörnet. Hundarna i fjärran. Fågeln verkar ha somnat och en bit bort hörs böneutroparen igen, i månljuset. Han låter lite trött tänker jag. Vi är många.

Jag tänker på min roll som förälder och rektor. Det är ett stort ansvar. Tyngs. Det vore så skönt att få göra nåt helt annat, som aldrig vägs och mäts på samma sätt. Drömmer om att bo i Åre, jobba på bar och åka skidor, cykel, kanot. Mind my own business. Men samtidigt det här ansvaret. – Det är klart att min vän Koltrastbofinken har någon som väntar därhemma. Klart att staden fullständigt vibrerar av ömhet och värme, av älskande på väg hem, av barn som somnar i famnen på sina mammor, av män som kärleksfullt stryker en lock ur pannan på sina älskade och av vänner som då och då, i alla fall, verkligen SER varandra. Genom dammet. Det är inte konstigare än så, i väntan på undergången. Klart man är en sucker på att leverera nåt utöver det vanliga. Kanske har det med bekräftelse att göra.

Klart att det finns tre stora, stora saker som fyller jaget, där barn är det ena och där passionen inför jobbet är det andra. Jag älskar verkligen mina barn och har en nästan märklig passion inför elever, lärande, växande och vuxenblivande. Att bli bra människor. För det är det det handlar om. – Inte betyg. Inte karriär. Inte pengar. Tjusiga hus. Titlar. Kroppar. Det handlar om att tillsammans med andra ta ansvar för att vi går vidare. Glada. Ha kul. Allt är så fasansfullt kort. Bräckligt. Fråga Koltrastbofinken.

När allt kommer omkring är det enda man vill är att bli älskad.

Hans Renman, rektor för YBC

Read Full Post »