Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag har lämnat YBC och driver numera Business Creatives Sweden.
Om du klickar HÄR så kommer du till nya bloggen!

Välkommen!

/Hans Renman

Internationell forskning är tämligen överens kring hur både viktigt och styrande det kan vara med läroplansmål kopplade till standardiserade nationella prov. England är som bekant en banerförare här, men också Tyskland, Norge, Finland, Australien och Singapore. Sådana prov kan lyckas förtydliga vilka förväntningar man har på elever (och lärare!) och kan vara bra på att kommunicera och synliggöra vad som ska göras och hur det ska mätas. En positiv sidoeffekt av stor betydelse är givetvis också det underlag för kvalitetsuppföljning, ranking, mm som dessa centrala prov ger, t ex för rektorer, politiker och forskare.

Samtidigt är forskarvärlden nästan MER överens om hur problematiska dessa standardiserade prov är… Studier av GCSE-exams i England, studier i USA, Japan, Kina, Australien, Nya Zealand och Hong Kong visar t ex detta.

Man ser att förutsägbara, lätträttade frågor av multiple choice-karaktär är allt för vanliga, på bekostnad av frågor som inbjuder till resonerande och reflekterande svar.
Man ser att proven har en tydlig tendens att styra undervisningen i allt för hög grad, dvs att undervisningen fokuserar på att ”lära för proven”, både vad gäller undervisningens konkreta innehåll och tid.
Man ser att läromedelsproducenterna anpassar sina produkter till proven.
Man ser att proven helt låter bli att ta hänsyn till individuella skillnader.
Man ser att proven är helt analoga, verklighetsstängda och att de i princip helt saknar användning av modern IT.
Man ser att framgång mäts i resultat på proven snarare än på vad eleverna faktiskt kan.
Man ser att proven så gott som undantagslöst inte fångar upp processer och andra metakognitiva kompetenser. Man ser att proven inte alls fångar upp kompetenser och förmågor.

Det är helt enkelt ont om nationella prov i kreativitet, samarbetsförmåga, problemlösning, trygghet, IT-kompetens, mm…
Och det är sålunda det som MÄTS som spelar roll.
Det här är naturligtvis ett enormt problem, som får oss att stå och stampa på samma fläck.

Jag har otaliga gånger propagerat för att det måste vara dags att mäta också alla de andra mål som skolan faktiskt HAR, utöver bara vissa kunskapsmål i vissa ämnen. Om vi vill få snurr på viktiga mål med skolan, såsom t ex elevernas entreprenöriella förmågor, kreativitet, IT-kompetens, förmågan att reflektera, etisk kompetens och kulturell & global kompetens, så måste detta följas upp. Det är som sagt det som MÄTS som spelar roll. Det är då det mäts som skolorna börjar jobba med detta.

Nu verkar det här vara på gång.
På Svenska Ambassaden i London i januari träffade jag OECD’s chefsanalytiker i skolfrågor, tillika chef för deras New Millenium Learners Project, den glade katalanen Professor Francesc Pedró.

Francesc Pedro


Han berättade att PISA-undersökningen kommer att fånga upp även ”mjuka” saker som collaborative learning och IT-kompetens om några år. Det här är givetvis inget mindre än en mindre bomb och en sann utmaning för korvstoppningsnationer världen över, som – om de inte tänker om – riskerar att falla i PISA-statistiken framöver. Samtidigt är det en gratismöjlighet för länder som Sverige att klättra, eftersom vi av hävd ligger bra till här. – Fråga Richard Florida!🙂

Dessutom: Det pågår spännande diskussioner kring andra sätt att utvärdera, t ex ”Integrated Assessment System” (läs mer HÄR) eller ”Quality Assessment System” som 21st Century Skills gärna lyfter fram. Kärnan här är att de standardiserade, nationella testen bara är EN del av en större, mer komplex, ständigt pågående, processinriktad utvärdering.

Ännu återstår en hel del jobb innan vi har nått fram till en ny typ av utvärdering av elevernas lärande och kompetensutveckling som sker på ett valideringssäkert sätt, där nationella och internationella jämförelser är möjliga. Men när vi väl har det, så kommer det börja hända mer ute i skolorna. Då kommer man börja jobba BÅDE mot kunskapsmål och mot framtidskompetenser, i långt, långt högre utsträckning än idag.
– Och DÅ börjar skolan en resa mot en framtid där våra unga står bättre rustade för framtiden!

Hans Renman


När President Obama installerades som president var en av de första åtgärderna att initiera en översyn av den amerikanska skolan. Organisationen 21st Century Skills var en av de centrala parter som fick i uppdrag att bidra till att utarbeta en ny skolreform, ”the Elementary and Secondary Education Act” (ESEA).
21st Century Skills arbetar sedan flera år outtröttligt för att den amerikanska skolan bättre ska anpassa sig till den snabbt föränderliga omvärlden och bättre förbereda eleverna på de behov och krav som framtiden och dess arbetsliv har. I grund och botten handlar det om att säkerställa USA:s framtida konkurrenskraft i en globaliserad värld.

Det är intressant att denna stora organisation har med sig tungviktare som Intel, Sun, Microsoft, Apple, Walt Disney, Adobe, Cisco, HP, Dell, Mobile, osv, osv. Dvs: Dessa jätteföretag ser att den amerikanska skolan idag helt enkelt inte ”levererar” och att det här är en jätterisk när det gäller USA:s framtid. I fatet ligger också de gigantiska problem som man brottas med när det gäller de fallande resultaten i amerikanska skolor, liksom de oerhört höga siffrorna som man nu ser vad gäller ”High School drop-outs”. Det är helt enkelt ett problem att skolan är för dålig, för stel, för ointressant, tråkig och irrelevant för alldeles för många elever. (En studie är döpt till ”It’s so boring!”…)

Senator Tom Harkin, Iowa


Senator Tom Harkin, ordförande för utbildningsutskottet i Senaten, är en ivrig förkämpe för en utvecklad skola i USA. Han framhåller ofta behovet av att de amerikanska skolorna kan lyfta sig om man ställer sig frågan ”vilka kompetenser och förmågor behövs egentligen i framtidens samhälle”. Han framhåller ofta behovet av flexibilitet i skolan, liksom vikten av individualisering, frihet, fokus på framtidskompetenser och kopplingen till världen utanför skolan, inte minst till forskning och näringsliv. När han numera arbetar för en reformerad amerikansk skola, så lyfter han ständigt 21st Century Skills och dess framtidskompetenser Läs mer här om du vill läsa en av hans senaste programförklaringar.

I en snabbt föränderlig värld blir det allt viktigare att våga sätta fokus på framtiden och bejaka de utmaningar vi ser framför oss – utan att stoppa huvudet i sanden, ropa på förbud mot utveckling eller vurma för isolationism, centralstyrning, mm. Och utan att glömma att skolan finns till för barnens och ungdomarnas framtids skull.
Och det sker glädjande nog också en stark rörelse åt det här hållet också även i Sverige., bl a via Apples och Rektorsakademiens Tänk Om.
Det är av yttersta vikt att vi i Sverige också tar till oss budskapet och modellerna från 21st Century Skills, som en nödvändig förlängning av den något torftiga debatt som vi för här kring hårdare tag, disciplin, fler prov och tidigare betyg. Visst är det viktigt att fokusera på kvalitet och bättre kunskapsuppföljning, men det får inte bli den ENDA vägen mot framtiden. Det vet man redan i USA och England! Det vore synd om vi i Sverige skulle behöva trampa i de fotspåren helt i onödan.

Hans Renman


I Dagens Nyheter idag kan man läsa att när det gäller ungdomars psykiska hälsa så har en variabel en viktig särställning: Framtidstron.

Det är SFH, Statens FolkhälsoInstitut som i en gigantisk studie har intervjuat hela 170 000 st 6:or och 9:or i landet, och deras svar är entydigt: Alkohol, missbruk, mobbing, oro för arbetslöshet och rädsla för framtiden är faktorer som skapar stress och en negativ livssituation. Skolor och kommuner som är bra på att skänka framtidstro och en positiv syn på livet ligger i topp. Intressant är att glesbygdskommuner som Arvidsjaur och Gällivare ligger bland de högst placerade.
Samtidigt kan man på Norrbottens Museum i Luleå just nu se en intressant utställning av överraskande hög kvalitet som heter FaceIT där ungdomar från länet har bidragit med olika sorters verk. Gemensamt för många av de utställda alstren är att de skickar en signal om stor oro, frustration och osäkerhet inför framtiden, inte minst vad gäller de otaliga valmöjligheter som det moderna samhället erbjuder: jobb, utbildningar, aktiviteter, livsval, värderingar, stilar, attityder, osv.

Jag kan tänka mig att om vi skulle lyfta in dessa ungdomars vuxna ledsagare – lärarna – in i bilden, så skulle mönstret förstärkas än mer.

För när jag nu är ute och utbildar och föreläser över hela Sverige möter jag gång på gång lärare som skriver under på samma molande oro som eleverna i undersökningen: Framtiden öppnar sig som ett diffust, oformligt töcken som man känner sig oförmögen att tolka och vägleda ungdomar kring och mot. Och ändå är det just det som är lärarens huvuduppdrag – att säkerställa att barnen och ungdomarna går hela, trygga, starka och välrustade in i framtiden.

Min respons är ständigt densamma:
I tider av stora förändringar, turbulens och oro, så är det med Darwins ord inte de starka som överlever (det har han heller aldrig påstått) utan de som är bäst på att ANPASSA sig till de nya, förändrade villkoren som överlever. Att omvärldsspana, att lyfta blicken från det egna skrivbordet, arbetsrummet och skolan mot omvärlden och framtiden är ett absolut måste för verksamma i en bransch som är så kraftigt utsatt för förändringsvindar som skolan är. Vad innebär utvecklingen i Kina? Vad händer i USA? Vad säger oss de senaste Nobelprisen? Vad kan iPad innebära för skolan och samhället? Vad sa man på senaste Davos-mötet? Vad innebär de nya PISA-kriterierna för vår dagliga verksamhet?
Det här är skolor generellt sätt alldeles för dåliga på, och en bra väg att gå om man vill gå från stressande oro till optimistisk beslutsamhet.

Positivt klimat på YBC


Och jag säger också att ett salutogent, optimistiskt perspektiv på skolan och dess utmaningar är oändligt mer fruktbart än det gängse säck-och-aska-perspektivet. Att man känner passion inför sitt uppdrag. Att man sätter upp spännande, utmanande visioner och mål. Att man använder modern teknik som stöd. i den pedagogiska och kreativa process som skolan är. Att man gör skolan relevant. Och att man, med Alan Keys ord, UPPFINNER framtiden tillsammans med eleverna istället för att ständigt ängsligt invänta statliga och kommunala direktiv kring hur man ska tycka, tänka och tro. – BESTÄM er på skolorna för vilken framtid ni vill att era barn ska ha – och SKAPA sedan den tillsammans med eleverna. Bibringa eleverna en känsla av att ”nu kör vi tillsammans mot en spännande framtid.”

Då kan vi börja snacka framtidstro!

I fredags kunde vi läsa en Andrew Jacobs-artikel i New York Times som berättade om hur Google börjar packa ihop sina prylar för att lämna Kina, eftersom de tröttnat på att bli censurerade av myndigheterna där. Ända sedan 2006, då de kom till Kina, har de accepterat att bli censurerade av Kinesisk övervakning, trots hård internationell kritik.
Kanske är måttet rågat nu? Kanske vill man inte gå hand i hand med en regim som så bjärt bryter mot vad det egna företaget står för. Kanske är man mer avancerade än så och tänker att man i kraft av sin storlek och internationella tyngd kan sätta sådan press på de kinesiska myndigheterna att de helt enkelt ger sig? Onekligen så låter det så i Googles officiella uttalande: ”Vi är inte längre beredda att fortsätta censurera våra resultat på http://www.google.cn. Under de kommande veckorna kommer vi diskutera med den kinesiska regeringen hur vi ska kunna driva en ofiltrerad sökmotor på ett lagligt sätt, om det ens är möjligt”.
Å andra sidan är de kinesiska ledarna, på goda grunder, tämligen segerrusiga och fartbinda just nu, föga intresserade av att böja sig för någon som helst internationell opinion, vare sig det gäller denna fråga eller de senaste dagarnas anklagelser om nykolonialt beteende av kineser i Afrika.
Men ändå, way to go, Google! Alla vi som hoppas på en demokratisk och fredlig inrikes utveckling i Kina bör applådera varje försök att stödja positiva tendenser. I det här fallet kan vi kanske också se om andra multinationella tungviktsföretag som etablerat sig i Kina de senaste åren, t ex Googles värste konkurrent Microsoft, mer eller mindre tvingas följa Googles exempel. För vem vill stanna kvar och dansa med fienden? Det ger bad will av gigantiska proportioner på hemmaplan… Så kanske är det de första rullande varven av en gigantisk snöboll som Google satt i rullning?

Kvar i Kina blir nu i så fall sökmotorn Baidu, men den är ju helt värdelös eftersom den helt undviker att ge info om sådant som ens andas regimkritik. För att inte tala om ”demokrati”, ”Dalai Lama”, mm. Men Baidu och ett frånvarande Google duger gott åt de styrande i Kina – men frågan som bör ställas är om marknaden i Kina och den långsiktiga utvecklingen i Kina vinner på att de styrande fortsätter att stoppa ned sina fingrar i alla syltburkar? Det var inte länge sedan regimen ville att alla PC-tillverkare skulle installera ett filter som officiellt skulle blocka porr, men som lätt kunnat användas för att strypa annat också… Just det förslaget blev det inget av med dock. De antidemokratiska tendenser som vägrar släppa taget om Kinas regim är inget annat än en ny Kinesisk Mur. Den byggs sakta men säkert nu.

Richard Florida


Och i en artikel i Busssinessweek för ett par dagar sedan oroade kreativitetsgurun och Toronto-professorn i kreativitet och företagsekonomi, Richard Florida, ett helt USA när hans inflytelserika penna nu i en ny bok bryskt säger att den amerikanska intelligentian nu börjar överge landet, som råttor från ett sjunkande skepp. Han har nämligen noterat att det många länge misstänkt är sant; att toppakademikerna överger amerikanska universitet till förmån för Canada, Kina, Mellanöstern, Indien… Det är en åderlåtning av stora proportioner, säger Florida, och noterar med fasa att hela 50% av de amerikanska patenten nu kommer ifrån forskare och innovatörer med en icke-amerikansk bakgrund.

Anledningen är lika enkel som brutal:
USA har tagit sin storhet för given. England var 1800-talets och den tidiga industrialismens supermakt. USA var 1900-talets absoluta dominant. Nästan allt inflytelserikt kom från USA: Bilen, telefonen, filmen, uppfinningarna, patenten, Internet, IT, PC, atombomben, Elvis – you name it… Inte sällan för att USA alltid har varit fenomenalt på att dra till sig de allra största talangerna från olika delar av världen. Allt från Einstein till Greta Garbo, via Andrew Grove, Mary Pickford, Madeleine Albright, Joseph Pulitzer, Oscar de la Renta, Hakeem Olajuwon, Irving Berlin, Ang Lee, Deepak Shopra, Andrew Carnegie, Isaac Asimov, Max Factor, Levi Strauss, Alvar Aalto, Derek Walcott, Henry Kissinger, Charlie Chaplin, Bob Hope, Jack W. Szostak & Elizabeth H. Blackburn…

Ellis Island i NYC, symbolen för immigrationen till USA

Men det är en ny tid nu, och det är en utbredd sjukdom i västvärlden att man på något sätt vägrar att se detta. Trots det omvittnat dåliga skyddet för patent och copywright i Kina så attraherar kinesiska forskningscentran allt fler utländska forskare. Antalet sådana stats-sponsrade centran för t ex bioteknologi, farmakologi och datorteknologi är nu uppe i över 1000 st (!), jämfört med ett par hundra för bara ett par år sedan. Och man räknar med att det totala antalet forskare i Kina kommer att vara 35 miljoner (!!!) stycken om ca 15 år. Smaka på den siffran – 35 miljoner forskare! Och tro mig, det är inte nya leksaker till McDonalds som de kommer att forska fram…

Givetvis måste USA gaska upp sig som attraktiv nation i allmänhet och utbildningsnation i synnerhet för att kunna möta denna livsfarliga akademiker-anorexi. Och svaret från President Obama kom nästan omedelbart efter Richard Florida-artikeln: Obama höll ett känslosamt tal om framtidens utbildning till nationen om det här nyss:

Diskussionen om hur USA och andra länder ska kunna modernisera sina utbildningsinstitutioner går vidare. Av nödvändighet. För makten går sakta österut över globen, och för att låna Darwins ord: – I tider av förändring så är det inte den starkaste som överlever utan den som är smart och anpassar sig till de nya villkoren. De som ser möjligheter i paradigmskiftets tidevarv.. De som förstår att använda nya verktyg. De som är modiga och offensiva. – De som sitter hemma i soffan och klagar och ropar på tider och ideal som för evigt gått hädan kommer obönhörligt att bli akterseglade. – Vem vill du vara?

Hans Renman
Business Creatives Sweden

Tänk att för 30 år sedan hade ingen hört talas om Internet! Det kom på allvar till Sverige först 1995. E-post började användas på bred front på svenska arbetsplatser ca 1996-97!
Längre sedan än så är det inte.
Dessutom: Det är bara fem år sedan som Google blev känt. Och hör och häpna: Det var bara tre år sedan som Facebook slog igenom på allvar…

Jag undrar ofta vilken okunskap i vår tid som man kommer att le lite överseende åt om 30 år? Är det egentligen inte konstigt att det finns hundratals olika TV-kanaler, men bara ett internet? Det kommer man nog också att förvånas över om några år…
Det är givetvis att slå in en öppen dörr att säga att den tekniska utvecklingen är galopperande och att de möjligheter som all ny teknik öppnar till stora delar ännu inte gått upp för oss. Och en ännu öppnare dörr att slå in är att konstatera att skolan i sin lite för vanliga konservativa reflexhållning går försiktigt fram här. En gång i tiden stod den svenska skolan för framtiden, för det progressiva, den var biljetten till en ny värld. Lärarna var de som ledde de obildade bondebarnen in i den nya tidens samhälle. Skolan var en resa in i en okänd framtid och lärarna var samhällets stöttepelare – respekterade och viktiga.

Idag är det annorlunda. Fortfarande finns det ju en framtid, som skolan SKULLE kunna vägleda våra elever mot, men till skillnad för på 1800-talet så leder inte skolan utvecklingen alls längre. Tvärtom. man kämpar för att hänga med hjälpligt. Och man försöker till och med bromsa och ifrågasätta utvecklingen – i allt för många fall till och med från kommunledningshåll eller från centrala IT-avdelningar. Som om detta skulle gå… Man beslagtar telefoner istället för att bjuda in till dialog kring hur de kan användas. Man sätter upp rigorösa säkerhetsregler och IT-avdelningskrav för användningen av den nya tekniken i skolan istället för att fundera på vad man kan göra för att underlätta och stimulera till MER IT-användning.

Förträfflige Torbjörn Skarin


Härom veckan, under e-Skills Week, arrangerad av IT & Telekombolagen, Teknikdelegationen och Computer Sweden, talades det mycket om IT:s roll i skolan. Torbjörn Skarin, utredare på Metamatrix, berättade om de studier som finns på området. En sak som forskningen noterat är att har skolorna ingen strategi kring sin IT-användning blir det ingen bra utväxling på investeringarna, utan det har en tendens att stanna i punktvisa effekter. Men med helhetssyn och genomtänkt användning så förstärker man otvetydigt pedagogiken genom att digitalisera skolan – inte minst via 1:1, eftersom forskningen också visar att kontinuerlig tillgång till teknik är gynnsam: Elever som jobbat LÄNGE och HELA TIDEN med datorer får bättre resultat!

Men en annan sak som forskningen också flaggar för är problemet med att det offentliga har en tendens att planstyra IT i skolan alldeles för mycket, både i Sverige och annorstädes. Ordning och reda, stora planer, central kontroll, gradvis implementering, utbildningspaket, osv är modellen som brukar gälla…
Och visst är det jättebra om t ex regering och de styrande har en övergripande och konkret vision och PLAN för IKT i skolan. Men de kommunala ambitionerna att kontrollera och styra utvecklingen har faktiskt inte riktigt stöd i forskningen. Det står nämligen i kontrast mot många synnerligen framgångsrika exempel, både i Sverige och utomlands, som visar att det fungerar alldeles UTMÄRKT att gå från idé till handling utan den byråkratiska överbyggnaden och detaljkontrollen. – Forskningsresultat värda att tänka på!

Idag lämnade jag YBC efter 4,5 års hårt arbete med att skapa denna spännande skola. Sju års skolledarjobb i Nacka kommun är över. Tio år i skolans värld.
Redan i morgon rivstartar det nya livet. Mer om detta framöver. Men redan nu kan jag meddela att bloggen kommer att byta namn. Så det här blir det sista inlägget på YBC-bloggen. Ett par hundra inlägg och nästan 100 000 visningar blev facit.

Hans Renman


Igår kunde man läsa en debattartikel i GP hur dålig den svenska skolan är och att skolreformer inte baseras på verkliga forskningsresultat.
Det var inte första gången en artikel av den kalibern presenterades. Tänk att ett positivt, salutogent perspektiv på skola och lärande är så främmande för många…
Nåväl, denna gång var det som så ofta folk utanför skolan som hade åsikter om hur det borde vara – bl a en docent från Socialstyrelsen (!) och en docent i socialmedicin (!!) på Statens Folkhälsoinstitut (!!!).

Man refererar till Prof John Hattie som skrivit studien ”Visible learning: a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement” :
Det första som slog mig när jag först hörde talas om Hatties studie förra året var att man ju funderar lite på hur noggrannt han har läst, om han nu verkligen har evaluerat 52 000 studier av 83 miljoner elever… Att läsa, analysera, validera och jämföra och sedan skriva en bok om detta bör ha tagit en mansålder, vilket gör mig nyfiken på noggrannheten i hans studie.

John Hattie


Något säger mig att evidensen inte är från 2009/10 direkt. Jag har också funderat lite över VAR studierna är gjorda. Så både tid och rum lämnas oklara. Hatties slutsatser har också fått en hel del kritik, bl a från Skolverket, DN och Cristina Robertson samt Tomas Kroksmark, professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning vid Högskolan i Jönköping.

Det Hattie framhåller har ju flera skolpopulister sagt länge, nämligen rena självklarheter som att läraren är viktig och att ordning och reda är bra. Men det är ju också viktigt att kockar har rent i köket och att inga öppna eldar brinner på bensinstationerna… Så det är kanske inte så spännande slutsats och rekommendation efter att ha läst 52 000 studier…🙂 Det där vet alla som har satt sin fot på en skola. Mer överraskande är då att Hattie menar att det skulle vara dåligt med problembaserad inlärning, mentorskap och elevinflytande över undervisningen! Jag gissar, utan att vara allt för yvig, på att det som vanligt beror på vad man mäter.
Om det enda målet med skolan var att se hur maximalt mycket faktakunskaper/kursmål som en elev kan minnas vid några givna, likvärdiga tillfällen, t ex nationella prov, ja då har vi mycket att lära av t ex Finland eller Singapore där detta går utmärkt. Eller så blir vi Centerpartister allihopa och kapar åt oss kvalitetsmiljarder…🙂

Men nu har vi ju också ANDRA, av Riksdagen beslutade och för framtiden synnerligen viktiga mål i skolan. Mål som man generellt sett är ganska dålig på att jobba mot och som man dessutom är ännu sämre på att mäta – i synnerhet på nationell, likvärdig nivå… Skolan handlar ju inte bara om att lärare ska lära ut utan också om att lära elever lära. Och DET är inget som Hattie eller våra vänner på GP bryr sig särskilt mycket om.
– När såg vi nationella prov i kreativitet, innovationsförmåga, entreprenörskap, samarbetsförmåga, IT-kompetens, elevinflytande, reflektionsförmåga, trygghet, globalt synsätt och självständighet sist?

Artikelförfattarna gör som Björklund: Sätter ribban på 1.20 och menar att man därmed har höga krav. Patrik Sjöberg, Cajsa Bergqvist, Sergej Bubka och några av oss andra ler. Och mest skrattar kanske Kurt Olsson som ju ställde den i det här sammanhanget fullständigt relevanta frågan: ”Hur BRETT kan man hoppa?”

Hans Renman