Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2009

Stockholm – Sundsvall

Du kan för i helvete inte tanka V-Power i den här bilen.
Det är bara Petter som har råd med lyxsoppa på väg upp till Åre.
Vanlig 95 duger.
Vi kör lågoktanigt ikväll.

När vi verkligen älskade varandra, på det där manliga sättet, behövde vi aldrig säga det. Nu, när vi behöver höra det svänger vi ut från macken med nå’t skämt om norrmän och sedan så är vi ute igen.

Hur många gånger har vi inte kört på den här vägen som ibland varit vägen hem, ibland vägen upp, norrut, mot snön, och ibland bara för att hämta, lämna. Märsta, Sigtuna, Arlanda.
Shape of my heart.

Dina barn har växt. Du berättar stolt om deras framsteg och jag lyssnar och tror att jag nog bryr mig men den ende jag bryr mig om är du och vem du är, var.
Framrutan såsar hela tiden igen.
”Spolarvätska kommer från Satan själv” säger jag men du tycker verkligen, verkligen att det luktar gott och därför tänker jag diagnos och tourette men säger inget utan ler gåtfullt och trycker ned fönstret försiktigt och ser ut på blöta uppländska fält som ser ut att be om vår, sol och det gör vi också men ska bara ro den här vintern i land och vi låtsas att inget hänt sedan sist, men det har det, såklart.
Fields of Gold.
Arlanda.
Belysningen upphör och vi åker in i mörkret.

Kan man sakna någon rent fysiskt frågar jag men dina svar är hela tiden på ironiscenen och jag tänker att rädslan för allvar har verkligen skadat oss för evigt.
You don’t have to wear that dress tonight tänker jag och tänker på dig därhemma, bakom oss, på Drottninggatan fyra trappor, i Strindbergshuset, mitt i stan.
Mer i city kan man liksom inte komma när man kan se Hötorget från sovrummet. Vad gör du nu? Och svartsjukan skjuter in ett blankt svärd in i magen.
Vi byter Pretenders mot U2, mot Simple Minds, mot Prince, mot Police och byter till Dire Straits, skitmusik från 80-talet, och hamnar i en debatt om Michael Jackson egentligen var nåt att ha men enas till slut om att han var en jävla flopp, fast bra på att branda sig och på att dansa.

Uppsala blev aldrig så bra som när de tog bort rondellerna och trafikljusen säger vi och garvar och du upptäcker att det faktiskt går att röka i bilen i 120 om man bara står ut med att hålla handen långt utanför fönstret i kylan och fälten är kvar därutanför med jord, jord och jag tänker att nu är det Uppsala. Måste hålla andan inne varje gång ett litet tag och fundera på om det är plus eller minus men som alltid vinner minus. Jävla akademikerstad.
Ligg i den vänstra filen.
Kör om!
Har aldrig varit fartkontroll här, och kommer aldrig att vara.
Det här är en höghastighets-förbifart. 180 är lagom.
Du är kvar därhemma och I’m mad about you.

Den lånade Nissan Micra- och Volvo 142- tiden är över. Nu är det tjänstebils-Volvo som gäller.
Månatlig maintainance och ett bekymmersfritt bilägande. Vi är inga barn längre. Här har det gått bra och vi är på väg upp, norrut, nu igen, och resan har vi alltid gillat, nästan mer än målet.

Någon gång ska vi verkligen tala med varandra men ikväll kör vi med helljuset på upp mot norrlandsgränsen och mörkret fladdrar förbi längs bilens sidor. Krispigare kyla nu. Bakrutorna får blommor och du vrider upp volymen när Sting och Clapton säger att It’s probably me.

Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Vad blev det av Candy Dulfer? säger du och jag tvingas minnas och hon var ju oåtkomlig i sin sexighet och magnifika stjärnstatus. Drottningen.
Sedan kom det andra.
Nathalie Imbruglia.
Sophie B. Hawkins.
My God! Hur hon etsade sig fast!

Och sedan kom förra hösten och allt föll samman och hon bubblade upp från ingenstans och vi tror båda två att det som kändes en gång stannar för evigt. Stort som smått.
Och det märkliga kinabygget till höger fladdrar förbi och vi kör tysta över Dalälven, som i andakt.
”Hemma” tänker vi. ”Hur var det nu? Är det sant att det inte finns några adelsmän i Norrland?” säger vi och har redan glömt Stockholm.

Du har kvar ditt gamla, jag lämpade mitt överbord. Mitt bultande hjärta och min passion är en hemlighet på resan. Dina tillkortakommanden och framgångar känner jag väl till, redan vid Haga Norra.
Vi kör under tystnad i omkörningsfilen, mot Tönnebro.
Lågoktanigt.

Det vi hade har alltid varit bly i botten. De dockor vi är böjer sig och tittar glatt upp igen. När vi kissar utanför Norrala knäpper det i bilen och det knastrar under våra fötter. Vintern är på väg. Minus nu.
Stjärnklart.
Och det luktar gott.
Eller inget, egentligen.
Här öppnar sig Sverige. – Skogarna. Vattnen. Fjällen. Det vilda.

Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.
Käkar Gott & Blandat ur en svåröppnad påse.
Skogen böjer sig över bilens ljuskäglor och vi åker som i en tunnel, på väg uppåt, norrut. Tillbaka.

Vi stannar till igen på en P-plats.
Vi vet båda två att nödigheterna bara är fejk. Vi vill bara komma ut igen, stanna till i mörkret och kylan och höra musiken i bilen på lite avstånd samtidigt som vi får fyllas av kylan, som nu är potentare, aggressivare.
Stjärnklart nu. Nästan fullmåne.

Vi tittar på himlen och sedan på varandra. Tänker nåt men byter sedan chaufför och svänger ut igen på vägen. Inte många mer än vi ute.
Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.

Timmerbilar.

A thousand years.
A thousand more.
A thousand times.
A million doors to eternity.
Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Jag längtar nästan smärtsamt mycket efter L. Vi snackar om henne. Du har svårt att vara allvarlig. Jag med. Det blir gärna så.
Jag förtjänar inte henne säger jag.
Jag förtjänar ingenting säger du.
Vi är dåliga ikapp ett litet tag.
Sedan bättrar vi oss.

Vi kör.
Mörka vägar.
Stängda restauranger.
Konfliktfritt.
Sverigedemokrat-fritt.
Hells Angels-fritt.
Fritt från allt. Bara lador. Trafikljus. Statoilmackar med videouthyrning. Sibyllakök.
En timmerbil.

Vi har talat klart.
Vi har kretsat runt det viktigaste länge.
Hur viktiga vi varit för varandra.
Hur de tidiga åren virade varv, på varv, på varv runt om oss.
Kvällar i barndomskällare. Gillestugor.
Stulen sprit. Rökning. Camel.
Du röker reflexmässigt ut genom fönstret och vi snackar vidare om det som härdade.
Förlusterna. Rollerna. Tempot. Optimismen.
Att allt var på skoj.

Glada Hudik.
Hela tiden en fot på pedalen.
Alla städer passeras numera utanför stadskärnan.
Glada Hudik gläds utan oss ikväll.

Vi garvar åt hon vars namn vi inte minns men vars kropp vi så gärna ville ha.
Vad hette hon?
Vi minns mest varandra. Grabbarna. Festerna. Fjällresorna.

Vi kör vidare uppåt, norrut.
Bara massa skog nu. Asfalt. Vi kör på hög höjd över gamla kalhyggen.
Vi anar havet till öster, i mörkret.
Inbillar oss ljus från ön där A bor. Tycker oss ana slalombacken långt där framme.
Kyrkan.
Börjar casha in industrierna. Oljedepåerna. Bukten. Nedlagda tennisbanor. Nya trafikljus.

Ett speciellt ljus över Norrlands enda stad flammar lite osäkert över himlen.

Vi framme.

Read Full Post »

När Starsky hjälpte YBC med brandingarbetet var det färgen magenta som skulle bli YBC:s huvudfärg. Färgen med stort F. Men färgen fastnade i fokusgruppen (”tantig” var en röst, men det fanns andra, otryckbara kommentarer…). Och så blev det SEB-grönt istället, som bekant. Men nu kan färgen kanske göra comeback? Magenta är för övrigt helt osannolikt fantastisk. Enligt amerikanska neuroteknikföretaget Biotele är magenta inte ens någon färg! Den finns, men finns ändå inte!? Lite som Wallenbergarna. Eller ”verklighetens folk”. Det är en hel vetenskap. Läs t ex en fascinerande text om magenta, inklusive märkliga experiment som du kan göra. Jag gillar särskilt övningen ”Stirra på en magentafärgad cirkel ett tag, flytta sedan blicken till en vit yta – vad händer? Jo, du ser grönt!” Varför??? 🙂

Precis som YBC så sägs magenta nu vara på frammarsch, liksom typsnittet Gotham, som fick sitt genombrott under Obamas presidentvalskampanj. Barack Obamas kampanj var ju väldigt snyggt förpackad, och dessutom smart rent digitalt, inklusive en bred öppning mot nya, sociala media. Hela hans kampanj var gjord med typsnittet Gotham. För några år sedan togs det speciellt fram för tidningen GQ. Och tittar man noga kan man se att det också är samma typsnitt som i Louis Vuittons chefsdesigners egna märke Marc Jacobs logga.

Marc Jacobs

Marc Jacobs


Och gissa vem som gjorde Obamas T-shirtkampanj, och vilket typsnitt som då användes?
shepard-fairey-008-up-obama-t-shirt-1
Just det, Marc Jacobs – i Gotham.

Nu är det Helvetica som gäller på YBC, men kanske, kanske ska vi växla över till Gotham. Tror jag.

Hans Renman, rektor för YBC
(som har countdown till Österlen – 24 timmar, and counting…)

Read Full Post »

Den amerikanske journalisten och författaren Thomas L Friedman behöver ingen närmare presentation.

Thomas L Friedman

Thomas L Friedman


Han är vinnare av Pulizerpriset fyra (!) gånger, är världsberömd föreläsare och författare till den epokgörande boken The World is Flat och till andra succéer som The Lexus and the Olive Tree och From Beirut to Jerusalem. Aktuell med boken Hot, Flat and Crowded, som på ett optimistiskt sätt pekar ut en möjlig väg för USA att möta klimathotet. Han talar om Geo-Greenism, som ”is not only what we need to save the planet from overheating; it is what we need to make America healthier, richer, more innovative, more productive, and more secure.”
”Let’s make America the Greenest country in the world” utropade Friedman för ett tag sedan i ett kul YouTube-klipp. Han är helt enkelt en klarsynt optimist som ser problemen – men som också tänkt till på möjligheterna.

Nu har han reflekterat över skolan.
Och det han skriver har jag själv stått och talat om och skrivit om hur länge som helst nu, och det känns fantastiskt att Friedman tar upp den här frågan på högsta nivå. Det är helt enkelt ett utmärkt exempel på när tankar om skolan lyckas höja sig lite över USK, arbetstider, betyg, prov och kommunala IT-upphandlingar…

För ett par dagar sedan skrev han en grym artikel i New York Times.
NSAP2008_LARGE
Friedman konstaterar i artikeln att den amerikanska ekonomin var en tickande bomb. Den amerikanska drömmen, med en grotesk överkonsumtion av egna hus, bilar, basebollmatcher och fastfood var helt finansierad av kinesiska pengar. En dag föll det ihop och nu måste banker och finanssektorn rekonstrueras. Men inte bara bankerna!

Friedman gör en analys som mynnar ut i att han sågar amerikanska utbildningssystemet och menar att det är den undermåliga utbildningen i landet som fört USA till ruinens brant. Man har haft en skola som inte har lyckas leverera nödvändiga kompetenser, utan som har pumpat ut ”undermåliga produkter” ur sin utbildningsfabrik.

Den brist som Friedman menar att den amerkanska utbildningen har känns igen över hela västvärlden, och Friedman illustrerar den med ett talande exempel: Han berättar om en kompis till honom i Washington som är advokat och som nu under krisen ser arbetskamrat efter arbetskamrat få sparken från firman. Men det är hela tiden en viss typ av medarbetare som får gå, och det är de strömlinjeformade robotarna, ”lawyers who were used to just showing up and having work handed to them”. Men de som tänkte annorlunda, de som var kreativa och såg nya möjligheter för firman i krisen – de blev kvar. Det är dessa arbetslivets entreprenöriellt drivna kreatörer som Friedman menar är ”the New Untouchables”. De sitter säkert.untouchables_xlg
Framtiden tillhör helt enkelt de som kan hitta nya vägar att leva och verka klimatsmart, som kan ta fram nya produkter och kanaler, som kan forska och som vågar pröva nya vägar. Och det är en livshållning som skolan
a b s o l u t måste vara med om att skapa.

Och det är inte bara ”uppfinnartyper” vi talar om här, utan det är alla de som har förmågan att ta fram nya produkter och tjänster som är ”the New Untouchables”, i synnerhet ”those who have some interpersonal skills” säger Harvard-professorn Lawrence Katz. Alltså: du måste ha driv och vara en positiv, möjlighetsorienterad person.
Det är således inte bara utbildning i största allmänhet som är nyckel till framtiden, det är rätt sorts utbildning: Our schools have a doubly hard task now — not just improving reading, writing and arithmetic but entrepreneurship, innovation and creativity.
– Hört någon säga det förut? 🙂

Hans Renman, rektor för YBC

Read Full Post »

Det händer mycket spännande i Mälardalen, inte minst bland skolorna.
Jag har inom loppet av mindre än ett halvår föreläst tre gånger för olika beslutsfattare i området. Mitt budskap är lite olika beroende på tillfälle, men en stående punkt jag har är vikten av att skolorna klär av sig sin 1900-talsskrud och påbörjar vandingen in i det nya årtusendet på riktigt, där kreativitet, passion, individualism, IT och entreprenöriellt tänkande har ersatt konformitet, kollektiva lösningar, standardisering och tråk.

Förra veckan hade Presidiet i Mälardalen en stor konferens i dagarna två på Aronsborg i Bålsta. Stig-Roland Rask,
Per Renolf och Jan Björklunds stadssekreterare Bertil Östberg talade och konferensen avslutades med att min chef Agneta Jörbeck höll en dragning om varför Nacka kommun lyckas så bra i allmänhet och så bra i synnerhet när det gäller IT i skolan. Agneta hade prominent draghjälp i kraft av Utbildningsutskottets Mats Gerdau, och de båda ringade in en serie framgångsfaktorer för kommuner som vill något.

Jag hade fått äran att avsluta det hela. En vanligtvis otacksam uppgift, sist på dagen en fredag innan alla vill hem. Men jag tror att deltagarna fick kaffet lite i halsen av högt tempo och en undertecknad i högform. Kanske var det Aronsborgslimpan till lunchen, jag vet inte, men jag var på nåt sätt bepansrad och fulltankad på samma gång.

Jag hade ambitionen att sätta fingret på varför IT, kreativitet, visioner och ett kraftfullt ledarskap måste in i skolan nu. Och jag nämnde den spännande Singularity Summit i New York 3-4 oktober, som är en slags Think Tank om teknikens påverkan på samhället – i stort.

Stephen Wolfram

Stephen Wolfram

Det var en spännande träff. Stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson sa alla mer eller mindre rakt ut att framtidsmedicinen är: ”ÖPPENHET – Öppen källkod är modellen”.
Helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord:
Innovation is free when mining the computational universe”. Jag gillar den metaforen: Att kreativitet och innovationer bl a sker genom att man borrar omkring i den jättelika faktagruva som den digitala världen utgör idag. Ett hantverk. Grovjobb. Yrkesskicklighet. Och plötsligt: diamanten!

Överhuvudtaget uppehöll jag mig en hel del kring sociala medier, som jag snöat in mycket på just nu.
Jag visade bl a fortsättningen på ”Shift Happens”, dvs ”Social Media Revolution”. Du som inte sett denna, kika på den på YouTube HÄR. Om inte annat så är det ett ypperligt tillfälle att lyssna på Fatboy Slims ”Right Here Right Now” (som för övrigt finns i en mycket bättre ”Abel Ramos to Brighton With Love Mix” från 2009, men det är en helt annan historia…)

Jag undrar om inte Sociala Media helt och hållet har lyft mänskligheten till en ny nivå, och där de fulla implikationerna ännu är oanande. Det finns en väldigt kul, barnsligt animerad film om varför Sociala Media är så viktiga och hur de kan förändra våra liv. Ett måste för varje lärare att se. Klicka HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC
(som tycker att ”Water and a Flame (feat. Adele)” med Mark Ronson + ”Valerie” med Amy Weinhouse & Mark Ronson är utmärkt höstmusik)

Read Full Post »

En del glada läsare har hört av sig och vill veta hur det såg ut när jag var med på Kunskapens Dag och anklagade Jan Björklund för att svartmåla skolan och för att hämta in billiga poänger. 🙂

Jag har inte hunnit redigera fram ett klipp, så scrolla fram till 32.50 i klippet som du har HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC

Read Full Post »

Igår blev Jeffrey Sachs hederspristagare av Kunskapspriset. Denna outtröttlige kämpe har i åratal dragit en lans för världens svaga, mot orättvisor och för global förståelse. Han är ytterst inflytelserik (”People listen when I complain.”) och har bl a varit rådgivare åt FN:s fd generalsekreterare Kofi Annan och den nuvarande, generalsekreteraren Ban Ki-moon. Han hjälper Bill Gates med hans biståndsprojekt och han är involverad i flera spännande fattigdomsprojekt, skriver böcker, föreläser, osv, osv, osv.
jeffreysachs.jpegMissa inte den läsvärda artikeln om honom i gårdagens DN här, där han bl a så njutbart positivt verkligen tror att fattigdomen går att utrota. Jag är som alltid helt övertygad om att det är precis så en slipsten ska dras om man vill förändra saker till det bättre: Med ett salutogent, lösningsinriktat synsätt – inte genom att framhålla brister och problem i tid och otid. Lyft det som är bra! Visa på goda exempel! Förstärk det goda!

Jag lyssnade på Professor Sachs när han talade på Kunskapens Dag igår. Det var spännande att höra hur hans lösningsorienterade resonemang går hand i hand med YBC:s ambitioner att vara en globalt orienterad skola som skolar in ungdomar i en öppnare, internationellt entreprenöriell anda. Framtidens frågor är globala, så är det bara. Om YBC vill mena allvar med att leva upp till sin ambition att vara en skola i världsklass när det gäller att förbereda elever på bästa sätt för morgondagens samhälle så får vi aldrig glömma den internationella dimensionen. Det är en överlevnadsfråga – för oss alla.

”We need to translate knowledge into action!” sa Professor Sachs igår: Experter säger nämligen ofta: -”Vi VET vad vi ska göra, men…” Vi kan göra massor för att förbättra världen! Sachs nämnde t ex att det faktiskt är hur lätt som helst att se till så att fattiga Afrika får igång sin jordbruksproduktion med enkel gödning. Enkla försök visar att en tripplering av produktionen hur lätt som helst!

Mr Sachs känner oro: Våld, konflikter, terror, miljöförstöring är legio. ”The earth is a planet on the edge, and we need to get it of the brink. We need to speed the process up!”
Vi börjar helt enkelt få riktigt ont om tid. Det har blivit bättre på många ställen (på fler ställen än vad vi tror, som Hans Rosling gillar att visa), men framför allt i Afrika så är det fortfarande katastrofläge på många håll.IMG_0829

Professor Sachs budskap till oss är tydligt: Allt går att lösa! Den vetenskapliga kunskapen och tekniken finns! Pengar finns (tänk bara på de summor som världen spenderar på vapen, glass, porr, lyxkonsumtion, semesterresor och annat…), men gemensam förståelse och gemensamma insatser – DET saknas! Om vi kan greja det, well ”then we have an opening”, som Sachs uttryckte det.

Skolan har givetvis en nyckelroll i att säkerställa att framtida beslutsfattare har denna gemensamma förståelse och förmågan att se saker ur ett helhetsperspektiv, ur hela världens perspektiv och inte det provinsiella, trångsynta som alt för ofta gäller nu. Men hur ska man greja det?

Från the GLAD Project i England

Från the GLAD Project i England

En mycket, mycket viktig startpunkt är att se till så att elever i skolan möter andra kulturer, möter andra människor, tränas i att se saker ur massor av olika perspektiv och att saker, åsikter, handlingar och annat alltid går att se med olika glasögon på, och att det ena inte behöver vara mer rätt än det andra (något som Sverigedemokraterna givetvis inte håller med om, men så är de inte heller någon lösning för framtiden…).

Av just dessa anledningar är jag oerhört glad för att YBC just tecknat ett avtal med amerikanska THINK Global School (TGS), som innebär att vi kommer att vara en av deras partnerskolor då de drar igång sin helt unika satsning nästa läsår. Detta som enda svenska skola, en av blott tolv i världen. Att jag själv dessutom tar plats i TGS:s styrelse är också en garant för ett tajt och givande samarbete över nationsgränserna. Jag är 100% övertygad om att detta mycket ovanliga samarbete kommer att innebära ett enormt lyft för YBC och en stor inspirationskälla och resurs för andra svenska skolor. I framtiden tror jag att vi kommer att få se allt fler globala samarbetsprojekt av den här kalibern. Jorden krymper och blir allt plattare. Sakta, sakta kommer vi närmare varandra och vi måste därför börja sluta se på utbildning som en strikt nationell angelägenhet. I det här perspektivet blir den ofta lite futtiga skolokonkurensen inom städer en aning komisk.
”Think global! It’s the only option”, som Jeffrey Sachs sa.

Hans Renman, rektor för YBC
(Som ser fram emot slutet på novemberlovet, då jag äntligen ska åka ned till Österlen igen, tillsammans med min älskade och lilla Sixten. Det blir mysigt det!!!)

Read Full Post »

Idag var det Kunskapens Dag på Kulturhuset i Stockholm, med utdelning av Kunskapspriset som jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Angelez Bermundez-Svankvist samtalar med John Crispinson

Angelez Bermundez-Svankvist samtalar med John Crispinson

Jag var ju med och hjälpte till lite tidigare i år med hur KK-stiftelsen och Nationalencyklopedin skulle kunna hotta upp/modernisera priset lite. Och det blev en riktigt bra tillställning. Välproducerad och proffsig, direktsänd i SVT och allt.

Jag var själv nominerad till priset i kategorin ”Skola” men blev tyvärr inte vinnare. 😦 Det priset hade juryn istället valt att använda för att uppmärksamma matematikämnet: Det delades av den sympatiske didaktikern och pedagogen Attila Szabo och matematik-nestorn Bengt Johansson från Göteborgs Universitet. Min roll idag var istället att delta i diskussionen och ställa frågor till dem på scenen.

Jan Björklund dök givetvis upp även i detta sammanhang. Han var sin vana trogen offensiv och berättade glatt som vanligt att Sverige halkar efter i internationella undersökningar. Den primära orsaken just idag var att lärarna var så dåliga i svenska skolor, vilket i sin tur berodde på att det bara var de sämsta studenterna som valde att studera på lärarhögskolan och därför blev lärarkvaliteten därefter. Man måste därför göra lärarutbildingen svårare (”det är naturligtvis bra om matematiklärare kan matematik”), menade Björklund och tyckte att mer forskning och högre krav skulle kunna göra susen. Som vanligt har Björklund delvis rätt, men bara delvis. Han var ju sen till Kunskapens Dag, och missade t ex hur Snilleblixtarna tidigare fått priset, och där vi alla fått se hur skickliga lärare kan åstadkomma spännande underverk i klassrummet.

När Lotta Jankell frågade mig vad jag tyckte om det som Björklund sagt, sa jag ungefär:

Lotta Jankell, fd programledare, numera lärare

Lotta Jankell, fd programledare, numera lärare


Jag tror inte man attraherar fler människor till lärarutbildningarna genom att man ständigt, bland annat från politikerhåll, talar om hur hemsk och dålig skolan är. Vi behöver lyfta svensk skola! Och det pågår fantastiska saker i svenska skolor hela tiden, det visar inte minst dagens pristagare och hur vi arbetar på YBC och andra bra skolor. Och det här vet alla vi som arbetar i skolan! Jag ser gärna att vi blir bättre på att lyfta lärare, och på att visa på goda exempel. Därför gör man skolan en otjänst genom att t ex – som Björklund nyss gjort – raljera över att förskolelärarna inte har nåt att lära gymnasielärarna. Om man tittar på pristagarna från Snilleblixtarna till exempel, så ser man hur lusten att lära formligen lyser i elevernas ögon! Jämför den lågan med 8:e-klassare eller gymnasieelevers skoltrötta blickar… Så vi kan lära massor av varandra i skolsystemet. Vi måste – som på YBC – bli bättre på att lyckas väcka lusten att lära, att få skolan roligare och friare, UTAN att för den skull tumma på kunskapskraven. Det går att förena! Det känns som en mer spännande väg att gå, istället för att arbeta för att 6-åringar ska ha betyg, på att ha mer statlig kontroll, fler prov, osv.

Många applåderade åt min lilla kärleksförklaring till lärarna och det jobb som faktiskt sker ute på skolorna. Många kom fram efteråt och tackade och tyckte att det var på tiden att någon någon gång säger emot Björklund. En kvinna gav mig en ros. En annan kom fram och gav mig en hård kram och stack ett litet porslinshjärta i handen på mig och utropade TACK!
Lärare är ovana vid positiva ord om sig själva och sin bransch.
Kanske skulle inflytelserika personer (vad sägs om journalister och politiker till att börja med?) kunna börja arbeta med positiv approach till skolan? Då kanske vi skulle få fart på både skolan och läraryrket?

Hans Renman, rektor för YBC

Read Full Post »

Older Posts »