Nedanför den glödheta balkongen på Medina sitter en märklig fågel i ett av apelsinträden i korsningen. Den för ett ofattbart liv, sin ringa storlek till trots, och ser ut som en blandning mellan koltrast och bofink, och låter faktiskt också ungefär så. Jag har bestämt mig för att den också är det. Den tycks glatt oberörd av den dammiga eftermiddagshettan, och ignorerar utan sorg på stämman de ilsket tutande, fallfärdiga taxibilarna, de skrällande mopederna och de slöa hästdroskor som – om påsen under svansen fungerat bättre – kanske inte vill släppa ifrån sig sin illaluktande last, men som med en frånvarande blick ändå gör det. Fågelns flinkt stigande och fallande turer genom skalan ligger som en käck bakgrundsslinga ovanpå bilarna och polisbilarnas sirener, turistbusarnas kolsvarta rökplymer, hundskallen och den närbelägna flygplatsens konstanta leveranser av turister, affärsmän, flyktingar, lycksökare och romantiker. Den verkar vilja ha kul.
Jag har bestämt mig för att fortsätta älska böneutroparen tvärs över gatan, trots hans tidiga morgonrutin. Tänker på gruppen The The och deras eleganta bruk av böneutrop i sina låtar varje gång jag hör honom uppfordrande ropa “Allah!” rakt ut över Marrakesh-hustaken. Han ropar givetvis alltid massa mer än så, men jag förstår inte ett ord av fortsättningen. Men det låter så fantastiskt, fantastiskt vackert, och rymmer en sådan tillit och kraft att jag plötsligt förstår varför islam är en religion på frammarsch medan kristendomen går på sparlåga på våra breddgrader. Ler vid tanken på svenska präster som flyttar ut sin predikan på torgen, till folket, och som nästan ilsket skriker ut “GUD! Lyssna på oss!” över Kungsholmen, Rågsved eller Leksands lilla vändplan till torg. Kanske hade vi då fått både fler troende och bättre kontakt med mannen där uppe?
Koltrastbofinken får tävla med min Mac:s högtalare, som antingen längtansfullt spelar “Torn”, Zelmani, eller Sophie B Hawkins, eller lakoniskt kör Coldplays “Warning Sign” eller triumfatoriskt drar på med New Radicals eller Oasis “Wonderwall” om och om igen samtidigt som jag hänger över räcket och funderar på varför Liam Gallagher egentligen är så hatisk mot mot sin kontrahent, på om jasminen som klänger uppför väggen längre ned på Medina verkligen är en jasmin, om mitt bagage kanske kommer med kvällens 23-flight från Orly och om det skulle spela någon som helst roll om inte den där fågeln fanns, eller den här stan överhuvudtaget, eller ens jag själv. Jag bestämmer mig mig för för att solen sannolikt går upp i morgon också, oavsett om fågeln, jag eller hela den här kokande, jäsande, fantastiska staden fanns eller ej.
Springer senare en lång, lång, lång runda i solnedgången. Förbi övergivna byggprojekt, parkeringsplatser, marknader, grillade katter i gathörnen, slum och en ofattbar lyx. Fågeln har tystnat men är inte ensam om detta. Över staden har det lagt sig ett bedrägligt lugn, som jag vet bara är en liten paus innan natten verkligen kickar ned och visar upp Marrakesh från sin bästa sida, då barer, basarer, affärer, månglare, magiker, syndare och restauranger gör sitt bästa för att tänka att just den här kvällen nog kanske ska bli lite bättre och viktigare, mer epokgörande än alla de andra, tidigare. Den blir nog inte det, Casablanca finns redan, men drömmen är det som håller oss uppe, ger oss näring och matar oss med ambition då mörkret faller över ökenklipporna och kylan väller in. Tystnaden.
I mörkret och den ljumma vinden på balkongen efteråt brinner det i tunnan hos taxichaufförerna nere i hörnet. Hundarna i fjärran. Fågeln verkar ha somnat och en bit bort hörs böneutroparen igen, i månljuset. Han låter lite trött tänker jag. Vi är många.
Jag tänker på min roll som förälder och rektor. Det är ett stort ansvar. Tyngs. Det vore så skönt att få göra nåt helt annat, som aldrig vägs och mäts på samma sätt. Drömmer om att bo i Åre, jobba på bar och åka skidor, cykel, kanot. Mind my own business. Men samtidigt det här ansvaret. – Det är klart att min vän Koltrastbofinken har någon som väntar därhemma. Klart att staden fullständigt vibrerar av ömhet och värme, av älskande på väg hem, av barn som somnar i famnen på sina mammor, av män som kärleksfullt stryker en lock ur pannan på sina älskade och av vänner som då och då, i alla fall, verkligen SER varandra. Genom dammet. Det är inte konstigare än så, i väntan på undergången. Klart man är en sucker på att leverera nåt utöver det vanliga. Kanske har det med bekräftelse att göra.
Klart att det finns tre stora, stora saker som fyller jaget, där barn är det ena och där passionen inför jobbet är det andra. Jag älskar verkligen mina barn och har en nästan märklig passion inför elever, lärande, växande och vuxenblivande. Att bli bra människor. För det är det det handlar om. – Inte betyg. Inte karriär. Inte pengar. Tjusiga hus. Titlar. Kroppar. Det handlar om att tillsammans med andra ta ansvar för att vi går vidare. Glada. Ha kul. Allt är så fasansfullt kort. Bräckligt. Fråga Koltrastbofinken.
När allt kommer omkring är det enda man vill är att bli älskad.
Hans Renman, rektor för YBC
Det är klart att du är älskad. Inte minst av alla dessa fantastiska elever som du samlat kring dig i en av de mest spännande skolor som sett dagens ljus hemma i Sverige. Bland bofinkar och koltrastar.
Du är en filosof du. Eller är det stunden i livet som gör dig till en lite extra tydligt?
Själv nöjde jag mig idag med att fundera kring dröm och verklighet på min blogg – http://www.oxon.se. Och om inte skivbolagen tillhör de mest korkade företagen i tillvaron just nu. Som istället för att söka nya kreativa affärsmodeller, jagar marknaden med nya förbud och stämningar.
Inte lika filosfiskt och poetiskt som en afton i Medina.
LG 🙂 supporter och advisory till YBC
”Att bli bra människor. För det är det det handlar om. – Inte betyg. Inte karriär. Inte pengar. Tjusiga hus. Titlar. Kroppar. Det handlar om att tillsammans med andra ta ansvar för att vi går vidare. Glada. Ha kul. Allt är så fasansfullt kort. Bräckligt. Fråga Koltrastbofinken.”
Encouring reflection!
Jag beundrar din passion inför den största uppgiften i livet: att få människor att växa, att bekräfta varandra för att man vill bli bekräftad själv och detta gäller för våra egna barn och för dem som vi ansvarar för som lärare/rektor.
Marocco måste likna mångt och mycket Tunisien. Promenera genom souken är som att färdas flera hundra år tillbaka i tiden. Färgglada garner hänger på tork ovanför huvudet, gamla män och unga pojkar sitter vid smedjan och hamrar på plåt, kryddofter blandas med en frän lukt av slaktade djur. Smutsigt, livligt och alla försöker tjäna pengar på förbipasserande turister.
Dina tankar om islam och kristendom delar jag med – det finns något magiskt och starkt i ”muezzins” böneutrop som förtrollar och förpliktigar.
Visst det okända lockar och förhäxar? Jag blev förhäxad av havets enorma vågor i Chile. Dit vill jag flytta någon gång…
Adrienne
Fan ni rektorer är männskliga juh.
To elaborate more, i always thought principals were people who youu couldnt really get in touch with. And if you did, they would always have sth more important to do than listen to you or even care about u. And to be honest ive always seen them as workoholics. But i was wrong and after reading your blog i really apriciate every single effort you’ve done so far. Im rly thankful for being able to go to a school i can feel secure in and that i can develop in (also i can brag about going there :P). Thank you for making me realize how stupid and prejudice i can be sometimes, its certainly sth i one can live without.
rock on cleanman!!! ;);)