Jag tror att Innovativa Unga-konferensen kommer bidra till att vi får många nya röster och en ny agenda på skolområdet, som allt för länge dominerats av bakåtsträvare med 1950-talets katedralskola som idealbild av hur skolan ska se ut. Men vi kan verkligen inte backa oss in i framtiden. Vi måste göra massor av saker.
På konferensens andra dag kunde åtskilliga nya föreläsare ge fortsatt bränsle på framtidsbrasan.
T ex: Per Frankelius, som gav oss inspiration kring innovationsskapande och Uffe Aelbeck, Kaospiloternas grundare, kunde ge andra, konkreta idéer. Och uppe i Apple-loungen kunde alla deltagare testa kreativa mjuk- och hårdvaror, samtidigt som högstadieelever från Lemshaga Akademi fanns på plats för att filma och dokumentera (massvis med material finns nu på konferensens web-plats http://www.innovativaunga.se).
Själv rundade jag och Lemshagas Daniel Lundqvist av konferensen med ett seminarium/workshop, som försökte ringa in konferensens centrala tankegångar. Framför allt försökte vi få fram saker som vi alla kunde ta med oss och direkt börja jobba med, rent konkret ute i våra respektive verkligheter. Ganska snabbt märkte vi att det finns MASSOR med saker att göra för att lyfta elevers potential, för att frigöra kreativitet och lust, för att addera positiva, konstruktiva arbetssätt, osv. Beroende på var man jobbar, förutsättningar, osv är det bara att skrida till verket!
På konferensens sista dag släpptes nog också den mest häpnadsväckande kommentaren.
Trots att konferensen hållits i Nacka var uppslutningen bland Nacka-rektorer och –lärare gåtfullt låg. (Kanske tror man att man redan kan allt och är bra på allt när eleverna får höga betyg? – Men minns Ericssons hybris, säger jag bara… Man får aldrig slå sig till ro!)
Nå:
Under ovan nämnda seminarium poängterade jag att all utbildning (och för övrigt all verksamhet som vill vara utvecklande och som syftar till växande, faktiskt) måste sträva efter att vara lustfylld.
Då plötsligt vaknar Nacka Gymnasiums representant på konferensen till liv, i konferensens sista skälvande minut, hör och häpna. Denna skolledares klipska kommentar var: ”Men Hans, är det inte kul att ha tråkigt?” Vi som var där förstod nog inte twisten någon av oss, men hur som helst – hans poäng visade sig vara att man inte ska ”lura” eleverna att tro att allt är kul, och att vissa saker bara ”måste få vara tråkiga”, för det är de bara, helt enkelt. – Elever måste lära sig att gilla läget, liksom. Och att ”allt är inte alltid så kul.”
Lite orolig blir jag för den skolan när jag hör detta från en ledningsperson, eftersom det är en så outsägligt naiv poäng att dra till med att ”allt är inte alltid kul”. Självklart är det så, men ambitionen för oss i skolan (och för människor i allmänhet, livet är ju kort!) måste väl för i jösse namn vara att undvika detta, och att alla lärare och elever tillsammans (!) strävar efter att göra även tuffa, svåra och kämpiga kursmoment intressanta, givande, konkreta, spännande, oväntade – och lustfyllda? – Då lyfter vi ju undervisningen ett snäpp till! Är inte det en rimlig ambition?
Hans Renman, rektor för YBC
(Som sitter i solen på landet i S:t Annas skärgård och lyssnar på Hird’s ”I love you my friends”-EP. Köp den!)
We must also consider what our definition of ”fun” is and assist the students in understanding that there are different types of ”fun”. Learning is never ”tråkig”. Maybe we are not laughing constantly while we learn, but we certainly are enjoying ourselves. Sometimes it takes awhile to understand how much fun we actually are having. It is not until we get that anticipated ”Aha” that we realize how fun the ancipation for that ”Aha” is and how fun the actual ”Aha” is. Seeking to understand, rather than to be understood, is uncomfortable for a lot of people, but it is certainly not boring.