Nästa vecka är det dags för Gymnasiemässan i Älvsjö, igen!

Jag har varit med på mässan sedan 2003 och den har vuxit både i betydelse och storlek sedan dess. I år är det en ny hall som gäller, men YBC håller fast vid sitt lite speciella, ultradesignade koncept med stor, hög och kritvit monter, med MASSOR av egna elever på plats. Skolorna som ställer ut brukar alltid försöka ha med några elever, så därför ser man alltid tre, fyra elever i varje monter. När jag frågar YBC-eleverna om de vill vara med så svarar 90 st (!) att de GÄRNA vill det. Så därför är YBC-montern alltid väldigt full med entusiastiska elever! Kom och besök oss!
(YBC-Eleverna får dessutom genomgång i förväg på hemmaplan i mäss-know-how, säljträning, kundbemötande, FAQ, mm, så att de kan göra tiden i montern effektiv och positiv.)

Vi jobbar ganska hårt med reflektion på YBC. Dels för att det är en central kompetens att ha med sig i livet i största allmänhet. Dels för att det är en av våra prioriterade Skills, jämte Kreativitet, Affärsmässighet, Självkänsla & Självförtroende, Kommunikativa förmågor, m fl.
”Varför gör vi som vi gör? Hur blev det? Kan vi göra på annat sätt?” osv… – Det är vanliga funderingar på YBC.

Emma Rosén, Teamledare på YBC tipsade mig nyss om en av YBC:s elever i åk 1 som på sin blogg reflekterat kring hur det är att gå på YBC. (Läs för övrigt gärna Emmas utmärkta blogg HÄR!)
Kika gärna på hans tankar HÄR.

Ibland tänker jag:
Om ALLA elever i Sverige alltid kände samma entusiasm och positiva feeling för sin skola och utbildning som YBC:s elever – hur starkt skulle inte Sverige då bli?

Hans Renman, rektor för YBC

Svenska ambassaden i London står som värd för ett specialprogram för förvaltningschefer
och förtroendevalda som deltar i tidningen Datorn i Utbildningens resa till världens största IT-mässa, BETT, i London i januari 2010. DiU och ambassaden har dragit ihop en minst sagt imponerande startelva, som redan på pappret lovar att leverera en minst sagt spännande dag! Se nedan!

Chefredaktören Peter Becker frågade mig igår om jag kunde tänka mig att ställa upp som konfrencier för detta specialseminarium. Och det kunde jag! – Jag är ju ändå där den veckan för att föreläsa och leda seminarier för Europeiska Apple resp Building Schools of the Future-organisationen.

Så här skriver DiU på sin webbplats om detta seminarium.

Seminariet kommer att ha både ett nationellt och ett internationellt perspektiv och bland de internationella föreläsare som kommer att medverka finns bland andra:

Lizbeth Goodman, Strobritannien, mediepro!l, professor och chef för forskningsinstitutet SMARTlab Digital Media Institute & the MAGIC Multimedia & Games Innovation Centre.

Det låter väl som a nice day and an interesting assignment, indeed, don’t you think?

Hans Renman, rektor för YBC
(Som tipsar om ”Hollywood Mon Amour”-skivan. Leta upp den på iTundes eller på Spotify. Perfekt för mörka höstkvällar.)

Jan Björklund satt i en debattsoffa på TV igår igen och sa ännu en gång ungefär att ”lärande ska göra ont”, att det ”ska vara svårt i skolan”, osv. Var är hans feeling för lustfyllt lärande? Varför saknas förståelse hos honom för hur fantastiskt mycket bättre resultaten blir om man som pedagog lyckas skapa lustfyllda lärandesituationer? Han är ändå landets högsta beslutsfattare inom skolan?

Alldeles nyss presenterade Svenskt Näringsliv en Temo-undersökning som visade vad svenska 18-åringar tänker om framtiden och jobb. Och tänk, de är positiva! I och för sig är de oroliga för att inte kunna få ett bra jobb men framtidstron är trots det stark: 60 % av 18-åringarna är optimistiska inför framtiden. Och vad hoppas man på av sitt framtida arbete? Naturligtvis att tjäna pengar, men lyssna nu, Björklund: intressanta arbetsuppgifter och trevligt på jobbet är viktigast! .80% av ungdomarna vill hellre ha ”utvecklande och roligt” arbete än ett ”säkert och tryggt”.

Arbetsglädje på YBC

Hans Renman, rektor för YBC
(som just nu är i Göteborg för att leda Apple- & Rektorsakademien-kursen ”TänkOm”, för skolledare som vill förändra sin skola)

Idag ber jag att få visa hur en av årets ettor på YBC skriver i sin blogg om hur det är att arbeta digitalt, med en egen dator i undervisningen. Nedanstående text är en härlig reflektion från en ung elev, som väl utan tvekan kan sägas ha MVG i pedagogisk reflektion: OBS att hon har gått på gymnasiet i några veckor bara… Och att hon ger den jönsiga (m)-ordföranden i Trelleborgs utbildningsnämnd (!) svar på tal (ni vet, han som tycker att man ska kasta ut alla datorer från den svenska skolan…).

Vad innebär det att ha tillgång även till det virtuella klassrummet?
Vad är det positiva med att man kan kommunicera även online med andra elever och lärare?

Ayla Yasemin Löfving

Ayla Löfving

Du kan för i helvete inte tanka V-Power i den här bilen.
Det är bara Petter som har råd med lyxsoppa på väg upp till Åre.
Vanlig 95 duger.
Vi kör lågoktanigt ikväll.

När vi verkligen älskade varandra, på det där manliga sättet, behövde vi aldrig säga det. Nu, när vi behöver höra det svänger vi ut från macken med nå’t skämt om norrmän och sedan så är vi ute igen.

Hur många gånger har vi inte kört på den här vägen som ibland varit vägen hem, ibland vägen upp, norrut, mot snön, och ibland bara för att hämta, lämna. Märsta, Sigtuna, Arlanda.
Shape of my heart.

Dina barn har växt. Du berättar stolt om deras framsteg och jag lyssnar och tror att jag nog bryr mig men den ende jag bryr mig om är du och vem du är, var.
Framrutan såsar hela tiden igen.
”Spolarvätska kommer från Satan själv” säger jag men du tycker verkligen, verkligen att det luktar gott och därför tänker jag diagnos och tourette men säger inget utan ler gåtfullt och trycker ned fönstret försiktigt och ser ut på blöta uppländska fält som ser ut att be om vår, sol och det gör vi också men ska bara ro den här vintern i land och vi låtsas att inget hänt sedan sist, men det har det, såklart.
Fields of Gold.
Arlanda.
Belysningen upphör och vi åker in i mörkret.

Kan man sakna någon rent fysiskt frågar jag men dina svar är hela tiden på ironiscenen och jag tänker att rädslan för allvar har verkligen skadat oss för evigt.
You don’t have to wear that dress tonight tänker jag och tänker på dig därhemma, bakom oss, på Drottninggatan fyra trappor, i Strindbergshuset, mitt i stan.
Mer i city kan man liksom inte komma när man kan se Hötorget från sovrummet. Vad gör du nu? Och svartsjukan skjuter in ett blankt svärd in i magen.
Vi byter Pretenders mot U2, mot Simple Minds, mot Prince, mot Police och byter till Dire Straits, skitmusik från 80-talet, och hamnar i en debatt om Michael Jackson egentligen var nåt att ha men enas till slut om att han var en jävla flopp, fast bra på att branda sig och på att dansa.

Uppsala blev aldrig så bra som när de tog bort rondellerna och trafikljusen säger vi och garvar och du upptäcker att det faktiskt går att röka i bilen i 120 om man bara står ut med att hålla handen långt utanför fönstret i kylan och fälten är kvar därutanför med jord, jord och jag tänker att nu är det Uppsala. Måste hålla andan inne varje gång ett litet tag och fundera på om det är plus eller minus men som alltid vinner minus. Jävla akademikerstad.
Ligg i den vänstra filen.
Kör om!
Har aldrig varit fartkontroll här, och kommer aldrig att vara.
Det här är en höghastighets-förbifart. 180 är lagom.
Du är kvar därhemma och I’m mad about you.

Den lånade Nissan Micra- och Volvo 142- tiden är över. Nu är det tjänstebils-Volvo som gäller.
Månatlig maintainance och ett bekymmersfritt bilägande. Vi är inga barn längre. Här har det gått bra och vi är på väg upp, norrut, nu igen, och resan har vi alltid gillat, nästan mer än målet.

Någon gång ska vi verkligen tala med varandra men ikväll kör vi med helljuset på upp mot norrlandsgränsen och mörkret fladdrar förbi längs bilens sidor. Krispigare kyla nu. Bakrutorna får blommor och du vrider upp volymen när Sting och Clapton säger att It’s probably me.

Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Vad blev det av Candy Dulfer? säger du och jag tvingas minnas och hon var ju oåtkomlig i sin sexighet och magnifika stjärnstatus. Drottningen.
Sedan kom det andra.
Nathalie Imbruglia.
Sophie B. Hawkins.
My God! Hur hon etsade sig fast!

Och sedan kom förra hösten och allt föll samman och hon bubblade upp från ingenstans och vi tror båda två att det som kändes en gång stannar för evigt. Stort som smått.
Och det märkliga kinabygget till höger fladdrar förbi och vi kör tysta över Dalälven, som i andakt.
”Hemma” tänker vi. ”Hur var det nu? Är det sant att det inte finns några adelsmän i Norrland?” säger vi och har redan glömt Stockholm.

Du har kvar ditt gamla, jag lämpade mitt överbord. Mitt bultande hjärta och min passion är en hemlighet på resan. Dina tillkortakommanden och framgångar känner jag väl till, redan vid Haga Norra.
Vi kör under tystnad i omkörningsfilen, mot Tönnebro.
Lågoktanigt.

Det vi hade har alltid varit bly i botten. De dockor vi är böjer sig och tittar glatt upp igen. När vi kissar utanför Norrala knäpper det i bilen och det knastrar under våra fötter. Vintern är på väg. Minus nu.
Stjärnklart.
Och det luktar gott.
Eller inget, egentligen.
Här öppnar sig Sverige. – Skogarna. Vattnen. Fjällen. Det vilda.

Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.
Käkar Gott & Blandat ur en svåröppnad påse.
Skogen böjer sig över bilens ljuskäglor och vi åker som i en tunnel, på väg uppåt, norrut. Tillbaka.

Vi stannar till igen på en P-plats.
Vi vet båda två att nödigheterna bara är fejk. Vi vill bara komma ut igen, stanna till i mörkret och kylan och höra musiken i bilen på lite avstånd samtidigt som vi får fyllas av kylan, som nu är potentare, aggressivare.
Stjärnklart nu. Nästan fullmåne.

Vi tittar på himlen och sedan på varandra. Tänker nåt men byter sedan chaufför och svänger ut igen på vägen. Inte många mer än vi ute.
Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.

Timmerbilar.

A thousand years.
A thousand more.
A thousand times.
A million doors to eternity.
Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Jag längtar nästan smärtsamt mycket efter L. Vi snackar om henne. Du har svårt att vara allvarlig. Jag med. Det blir gärna så.
Jag förtjänar inte henne säger jag.
Jag förtjänar ingenting säger du.
Vi är dåliga ikapp ett litet tag.
Sedan bättrar vi oss.

Vi kör.
Mörka vägar.
Stängda restauranger.
Konfliktfritt.
Sverigedemokrat-fritt.
Hells Angels-fritt.
Fritt från allt. Bara lador. Trafikljus. Statoilmackar med videouthyrning. Sibyllakök.
En timmerbil.

Vi har talat klart.
Vi har kretsat runt det viktigaste länge.
Hur viktiga vi varit för varandra.
Hur de tidiga åren virade varv, på varv, på varv runt om oss.
Kvällar i barndomskällare. Gillestugor.
Stulen sprit. Rökning. Camel.
Du röker reflexmässigt ut genom fönstret och vi snackar vidare om det som härdade.
Förlusterna. Rollerna. Tempot. Optimismen.
Att allt var på skoj.

Glada Hudik.
Hela tiden en fot på pedalen.
Alla städer passeras numera utanför stadskärnan.
Glada Hudik gläds utan oss ikväll.

Vi garvar åt hon vars namn vi inte minns men vars kropp vi så gärna ville ha.
Vad hette hon?
Vi minns mest varandra. Grabbarna. Festerna. Fjällresorna.

Vi kör vidare uppåt, norrut.
Bara massa skog nu. Asfalt. Vi kör på hög höjd över gamla kalhyggen.
Vi anar havet till öster, i mörkret.
Inbillar oss ljus från ön där A bor. Tycker oss ana slalombacken långt där framme.
Kyrkan.
Börjar casha in industrierna. Oljedepåerna. Bukten. Nedlagda tennisbanor. Nya trafikljus.

Ett speciellt ljus över Norrlands enda stad flammar lite osäkert över himlen.

Vi framme.

När Starsky hjälpte YBC med brandingarbetet var det färgen magenta som skulle bli YBC:s huvudfärg. Färgen med stort F. Men färgen fastnade i fokusgruppen (”tantig” var en röst, men det fanns andra, otryckbara kommentarer…). Och så blev det SEB-grönt istället, som bekant. Men nu kan färgen kanske göra comeback? Magenta är för övrigt helt osannolikt fantastisk. Enligt amerikanska neuroteknikföretaget Biotele är magenta inte ens någon färg! Den finns, men finns ändå inte!? Lite som Wallenbergarna. Eller ”verklighetens folk”. Det är en hel vetenskap. Läs t ex en fascinerande text om magenta, inklusive märkliga experiment som du kan göra. Jag gillar särskilt övningen ”Stirra på en magentafärgad cirkel ett tag, flytta sedan blicken till en vit yta – vad händer? Jo, du ser grönt!” Varför???

Precis som YBC så sägs magenta nu vara på frammarsch, liksom typsnittet Gotham, som fick sitt genombrott under Obamas presidentvalskampanj. Barack Obamas kampanj var ju väldigt snyggt förpackad, och dessutom smart rent digitalt, inklusive en bred öppning mot nya, sociala media. Hela hans kampanj var gjord med typsnittet Gotham. För några år sedan togs det speciellt fram för tidningen GQ. Och tittar man noga kan man se att det också är samma typsnitt som i Louis Vuittons chefsdesigners egna märke Marc Jacobs logga.

Marc Jacobs

Nu är det Helvetica som gäller på YBC, men kanske, kanske ska vi växla över till Gotham. Tror jag.

Hans Renman, rektor för YBC
(som har countdown till Österlen – 24 timmar, and counting…)

Den amerikanske journalisten och författaren Thomas L Friedman behöver ingen närmare presentation.

Thomas L Friedman

Nu har han reflekterat över skolan.
Och det han skriver har jag själv stått och talat om och skrivit om hur länge som helst nu, och det känns fantastiskt att Friedman tar upp den här frågan på högsta nivå. Det är helt enkelt ett utmärkt exempel på när tankar om skolan lyckas höja sig lite över USK, arbetstider, betyg, prov och kommunala IT-upphandlingar…

För ett par dagar sedan skrev han en grym artikel i New York Times.

Friedman konstaterar i artikeln att den amerikanska ekonomin var en tickande bomb. Den amerikanska drömmen, med en grotesk överkonsumtion av egna hus, bilar, basebollmatcher och fastfood var helt finansierad av kinesiska pengar. En dag föll det ihop och nu måste banker och finanssektorn rekonstrueras. Men inte bara bankerna!

Friedman gör en analys som mynnar ut i att han sågar amerikanska utbildningssystemet och menar att det är den undermåliga utbildningen i landet som fört USA till ruinens brant. Man har haft en skola som inte har lyckas leverera nödvändiga kompetenser, utan som har pumpat ut ”undermåliga produkter” ur sin utbildningsfabrik.

Den brist som Friedman menar att den amerkanska utbildningen har känns igen över hela västvärlden, och Friedman illustrerar den med ett talande exempel: Han berättar om en kompis till honom i Washington som är advokat och som nu under krisen ser arbetskamrat efter arbetskamrat få sparken från firman. Men det är hela tiden en viss typ av medarbetare som får gå, och det är de strömlinjeformade robotarna, ”lawyers who were used to just showing up and having work handed to them”. Men de som tänkte annorlunda, de som var kreativa och såg nya möjligheter för firman i krisen – de blev kvar. Det är dessa arbetslivets entreprenöriellt drivna kreatörer som Friedman menar är ”the New Untouchables”. De sitter säkert.
Framtiden tillhör helt enkelt de som kan hitta nya vägar att leva och verka klimatsmart, som kan ta fram nya produkter och kanaler, som kan forska och som vågar pröva nya vägar. Och det är en livshållning som skolan
a b s o l u t måste vara med om att skapa.

Och det är inte bara ”uppfinnartyper” vi talar om här, utan det är alla de som har förmågan att ta fram nya produkter och tjänster som är ”the New Untouchables”, i synnerhet ”those who have some interpersonal skills” säger Harvard-professorn Lawrence Katz. Alltså: du måste ha driv och vara en positiv, möjlighetsorienterad person.
Det är således inte bara utbildning i största allmänhet som är nyckel till framtiden, det är rätt sorts utbildning: Our schools have a doubly hard task now — not just improving reading, writing and arithmetic but entrepreneurship, innovation and creativity.
– Hört någon säga det förut?

Hans Renman, rektor för YBC

Det händer mycket spännande i Mälardalen, inte minst bland skolorna.
Jag har inom loppet av mindre än ett halvår föreläst tre gånger för olika beslutsfattare i området. Mitt budskap är lite olika beroende på tillfälle, men en stående punkt jag har är vikten av att skolorna klär av sig sin 1900-talsskrud och påbörjar vandingen in i det nya årtusendet på riktigt, där kreativitet, passion, individualism, IT och entreprenöriellt tänkande har ersatt konformitet, kollektiva lösningar, standardisering och tråk.

Förra veckan hade Presidiet i Mälardalen en stor konferens i dagarna två på Aronsborg i Bålsta. Stig-Roland Rask,
Per Renolf och Jan Björklunds stadssekreterare Bertil Östberg talade och konferensen avslutades med att min chef Agneta Jörbeck höll en dragning om varför Nacka kommun lyckas så bra i allmänhet och så bra i synnerhet när det gäller IT i skolan. Agneta hade prominent draghjälp i kraft av Utbildningsutskottets Mats Gerdau, och de båda ringade in en serie framgångsfaktorer för kommuner som vill något.

Jag hade fått äran att avsluta det hela. En vanligtvis otacksam uppgift, sist på dagen en fredag innan alla vill hem. Men jag tror att deltagarna fick kaffet lite i halsen av högt tempo och en undertecknad i högform. Kanske var det Aronsborgslimpan till lunchen, jag vet inte, men jag var på nåt sätt bepansrad och fulltankad på samma gång.

Jag hade ambitionen att sätta fingret på varför IT, kreativitet, visioner och ett kraftfullt ledarskap måste in i skolan nu. Och jag nämnde den spännande Singularity Summit i New York 3-4 oktober, som är en slags Think Tank om teknikens påverkan på samhället – i stort.

Stephen Wolfram

Överhuvudtaget uppehöll jag mig en hel del kring sociala medier, som jag snöat in mycket på just nu.
Jag visade bl a fortsättningen på ”Shift Happens”, dvs ”Social Media Revolution”. Du som inte sett denna, kika på den på YouTube HÄR. Om inte annat så är det ett ypperligt tillfälle att lyssna på Fatboy Slims ”Right Here Right Now” (som för övrigt finns i en mycket bättre ”Abel Ramos to Brighton With Love Mix” från 2009, men det är en helt annan historia…)

Jag undrar om inte Sociala Media helt och hållet har lyft mänskligheten till en ny nivå, och där de fulla implikationerna ännu är oanande. Det finns en väldigt kul, barnsligt animerad film om varför Sociala Media är så viktiga och hur de kan förändra våra liv. Ett måste för varje lärare att se. Klicka HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC
(som tycker att ”Water and a Flame (feat. Adele)” med Mark Ronson + ”Valerie” med Amy Weinhouse & Mark Ronson är utmärkt höstmusik)

En del glada läsare har hört av sig och vill veta hur det såg ut när jag var med på Kunskapens Dag och anklagade Jan Björklund för att svartmåla skolan och för att hämta in billiga poänger.

Jag har inte hunnit redigera fram ett klipp, så scrolla fram till 32.50 i klippet som du har HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC

Igår blev Jeffrey Sachs hederspristagare av Kunskapspriset. Denna outtröttlige kämpe har i åratal dragit en lans för världens svaga, mot orättvisor och för global förståelse. Han är ytterst inflytelserik (”People listen when I complain.”) och har bl a varit rådgivare åt FN:s fd generalsekreterare Kofi Annan och den nuvarande, generalsekreteraren Ban Ki-moon. Han hjälper Bill Gates med hans biståndsprojekt och han är involverad i flera spännande fattigdomsprojekt, skriver böcker, föreläser, osv, osv, osv.
Missa inte den läsvärda artikeln om honom i gårdagens DN här, där han bl a så njutbart positivt verkligen tror att fattigdomen går att utrota. Jag är som alltid helt övertygad om att det är precis så en slipsten ska dras om man vill förändra saker till det bättre: Med ett salutogent, lösningsinriktat synsätt – inte genom att framhålla brister och problem i tid och otid. Lyft det som är bra! Visa på goda exempel! Förstärk det goda!

Jag lyssnade på Professor Sachs när han talade på Kunskapens Dag igår. Det var spännande att höra hur hans lösningsorienterade resonemang går hand i hand med YBC:s ambitioner att vara en globalt orienterad skola som skolar in ungdomar i en öppnare, internationellt entreprenöriell anda. Framtidens frågor är globala, så är det bara. Om YBC vill mena allvar med att leva upp till sin ambition att vara en skola i världsklass när det gäller att förbereda elever på bästa sätt för morgondagens samhälle så får vi aldrig glömma den internationella dimensionen. Det är en överlevnadsfråga – för oss alla.

”We need to translate knowledge into action!” sa Professor Sachs igår: Experter säger nämligen ofta: -”Vi VET vad vi ska göra, men…” Vi kan göra massor för att förbättra världen! Sachs nämnde t ex att det faktiskt är hur lätt som helst att se till så att fattiga Afrika får igång sin jordbruksproduktion med enkel gödning. Enkla försök visar att en tripplering av produktionen hur lätt som helst!

Mr Sachs känner oro: Våld, konflikter, terror, miljöförstöring är legio. ”The earth is a planet on the edge, and we need to get it of the brink. We need to speed the process up!”
Vi börjar helt enkelt få riktigt ont om tid. Det har blivit bättre på många ställen (på fler ställen än vad vi tror, som Hans Rosling gillar att visa), men framför allt i Afrika så är det fortfarande katastrofläge på många håll.

Professor Sachs budskap till oss är tydligt: Allt går att lösa! Den vetenskapliga kunskapen och tekniken finns! Pengar finns (tänk bara på de summor som världen spenderar på vapen, glass, porr, lyxkonsumtion, semesterresor och annat…), men gemensam förståelse och gemensamma insatser – DET saknas! Om vi kan greja det, well ”then we have an opening”, som Sachs uttryckte det.

Skolan har givetvis en nyckelroll i att säkerställa att framtida beslutsfattare har denna gemensamma förståelse och förmågan att se saker ur ett helhetsperspektiv, ur hela världens perspektiv och inte det provinsiella, trångsynta som alt för ofta gäller nu. Men hur ska man greja det?

Från the GLAD Project i England

En mycket, mycket viktig startpunkt är att se till så att elever i skolan möter andra kulturer, möter andra människor, tränas i att se saker ur massor av olika perspektiv och att saker, åsikter, handlingar och annat alltid går att se med olika glasögon på, och att det ena inte behöver vara mer rätt än det andra (något som Sverigedemokraterna givetvis inte håller med om, men så är de inte heller någon lösning för framtiden…).

Av just dessa anledningar är jag oerhört glad för att YBC just tecknat ett avtal med amerikanska THINK Global School (TGS), som innebär att vi kommer att vara en av deras partnerskolor då de drar igång sin helt unika satsning nästa läsår. Detta som enda svenska skola, en av blott tolv i världen. Att jag själv dessutom tar plats i TGS:s styrelse är också en garant för ett tajt och givande samarbete över nationsgränserna. Jag är 100% övertygad om att detta mycket ovanliga samarbete kommer att innebära ett enormt lyft för YBC och en stor inspirationskälla och resurs för andra svenska skolor. I framtiden tror jag att vi kommer att få se allt fler globala samarbetsprojekt av den här kalibern. Jorden krymper och blir allt plattare. Sakta, sakta kommer vi närmare varandra och vi måste därför börja sluta se på utbildning som en strikt nationell angelägenhet. I det här perspektivet blir den ofta lite futtiga skolokonkurensen inom städer en aning komisk.
”Think global! It’s the only option”, som Jeffrey Sachs sa.

Hans Renman, rektor för YBC
(Som ser fram emot slutet på novemberlovet, då jag äntligen ska åka ned till Österlen igen, tillsammans med min älskade och lilla Sixten. Det blir mysigt det!!!)