Världens bästa skola i världens bästa land

I morse satt jag på ett frukostseminarium på Kungliga Vetenskapsakademien där Svennerståhl & Partners nya bok ”Världens Bästa Skola” presenterades.

Inför mötet satt jag igår och kikade på lite olika basfakta om Sverige, för att försöka ringa in förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna HA världens bästa skola.
Och kikar men på statistik får man ofta överraskande svar (t ex fakta som motsäger vår säck-och-aska-självbild kring att vi har högst andel självmord i världen, att vi är hämmade, har ångest och är tystlåtna – för så är det inte).

Vi är världens mest IT-mogna land.
Vi är det land i världen som har bäst förutsättningar att ta den absoluta tätplatsen i Kreativitetssamhället, som ju nu kommer efter Informationssamhället. Det har Richard Florida redan talat om för oss, men ingen lyssnar.
Enligt Inglehart, Welzel & Foa är svenskarna dessutom i princip världens lyckligaste folk. Läs mer om det HÄR.

Och inte nog med det: Vi är på många sätt världens modernaste land; ”världens mest post-industriella land”, som kommit längst på en intressant väg mot framtiden. Vi är mest demokratiska, minst hierarkiska, minst fast i religiösa dogma, minst fast i auktoritetsberoende, mest öppna, mest sugna på att uttrycka oss socialt, mest ivriga till självförverkligande, mest globalt orienterade (och därmed minst trångsynt nationalistiska), vi litar mest på varandra och är mest toleranta mot olikheter.
Läs mer om allt detta i Ronald Inglehart & Christian Welzels ”Modernization, Cultural Change and Democracy” (New York, Cambridge University Press eller läs mer om the World Values Surveys, t ex på deras webb. Det är alltså den ekonomiska styrkan parat med historiskt sett progressiv politisk framsynthet som krattat den svenska myllan och där vi nu kan börja skörda frukter. Om vi vill.

Skolan är näringslivets främsta leverantör av råvara – mänsklig kompetens.
I världens bästa land borde vi väl därför kunna ha världens bästa skola. Eller?
Så är det inte idag. Den senaste Trends in International Mathematics and Science Study (den så kallade TIMMS-rapporten) visar tyvärr tydligt att våra svenska naturvetarelever på gymnasiet sjunker som stenar i det internationella kunskapshavet. Förut var vi åtminstone medelmåttor på avancerad matematik och fysik, nu är vi inte ens det (men OBS att svenska IB-elever inte ingår i underlaget, vilket mao innebär att några av de vassaste Ma- och Fy-eleverna inte räknas in i underlaget).
Man kan ha en del olika uppfattningar om relevansen i TIMMS och andra liknande undersökningar. Pernilla Granklint Enochson visade i en uppsats på Malmö Högskola för ett par år sedan att eleverna kan ANDRA saker än vad som TIMMS tittar på. Dvs samma argument vi som 1:1-skola gärna framhåller; att kursplaner, Skolverk och undersökningar bara mäter de klassiska, industrisamhälle-kunskaperna, medan våra moderna elever kan väldigt, väldigt mycket mer än så! De har färdigheter och förmågor och kunskaper som Skolverks-folk och TIMMS-statistiker bara kan drömma om…

Men ändå.
Skolans basuppdrag är och förblir att lära eleverna saker, och en rimlig ambition för världens bästa land är väl att vara bäst på allt, även rena baskunskaper.

Men varför är vi inte det då?

Morgonens frukostseminarium kretsade på ett uppfriskande sätt kring ett salutogent perspektiv. Man gick på jakt efter vad man ska ta fasta på för att det ska gå bra. Den kommande intervjuboken Världens Bästa Skola lyfter fram just detta, och har Nacka kommun som raw model för en framgångsrik skolkommun (och SKL tycker ju att Nacka är No 1 till och med…). Diskussionen framhöll ett antal framgångsfaktorer i Nacka, som hela landet skulle kunna kika närmare på, om vi vill att Sverige ska lyfta till en global tätplats:

Erik Langby, kommunalråd i Nacka lyfte:
1. kommunen har positiva förväntningar på skolan och de som verkar där
2. förtroende för och tilltro till professionen – ”för att få resultat måste man släppa fram experterna”
3. engagemang för och positiv syn på skolans grunduppdrag – att lära sig
4. nyfikenhet och intresse för positiva utmaningar
5. systematik: tydliga mål och mycket noggrann uppföljning
6. bra verktyg: t ex tydlig lönepolitik
7. ekonomisk makt – ligger på lägsta möjliga nivå
8. kundorientering / köp & sälj-system / skolpeng (”inga pengar trillar ned genom en lucka i taket utan då elever promenerar in genom dörren”)

Lennart Jonasson, Nackas Stadsdirektör höll med och lade till:
9. kommunen har policyn ”inte stoppa fingrar i syltburken” – dvs styr med mål & medel, men låt experterna jobba
10. rekrytera bra medarbetare
11. fokus på resultat
12. fokus på ledarskapets centrala roll – inte minst det pedagogiska

Den kanske viktigaste signalen kring vad som utgör en viktig ingrediens i ”världens bästa skola” kom – föga förvånande – från seminariets enda elev (varför är det för övrigt alltid så att när skolan ska diskuteras så saknas alltid elever, eller så får de vara med lite på nåder, som kuriosa…), Catja Färdig från YBC :

Catja Färdig, elev i åk 2 på YBC

”Det är viktigt att få bli utmanad hela tiden! Världen är svår! Och vi ska ju möta något som ännu inte existerar. Därför måste vi utmanas att möta denna okända värld. Vi måste samla på oss massor av kunskaper! Ny kunskap! Relevant kunskap. Och förmågor! – Vi kan lätt kolla upp vad lärarna kan, och vi kan dessutom ofta mer än lärarna. Men det är OK. För om något intresserar oss kan vi lätt utmana oss själva att gå vidare. Men då måste undervisningen vara spännande. Och vi måste få vara kreativa!”

Kombinationen fokus på kunskaper OCH kreativitet tycks vara vägen till världens bästa skola alltså!

Hans Renman, rektor på YBC
(som just nu blir glad över nya, stora lägenheten uppe i Drottninggatsbacken och Depeche Modes ”Fragile Tension/Hole to Feed”-EP, som på ”Come Back (SixToes Remix)” levererar DM:s bästa introminut sedan ”I feel you” och ”Policy of truth”)

Apples referensbesök på YBC

Igår var det en stor och viktig dag på YBC. Apple ville visa hur en kreativ och modern skola som har bärbara datorer som självklart arbetsverktyg ser ut i verkligheten.
Valet föll på YBC och i flera månader har planeringsarbetet pågått i en gemensam dialog mellan YBC:s medarbetare och elever, med Apple, Nacka kommun och Apples reklambyrå Shiny Happy People.
Den gemensamma ambitionen var redan från början att inte ha en klassisk, trist skolpresentation av typen ”Öppet Hus mall 1 A” utan att tvärtom ha en proffsigt upplagd dag där vi lånar format från TV (t ex med vinjetter, ”Sen kväll med Luuk”-upplägg, mm), där YBCs elever har en aktiv roll, där besökarna är delaktiga innan, under och efter besöket och där vi hela tiden utmanar både oss själva och besökarna. Vi ville också lyfta diskussionerna till att handla om lärande, omvärld och framtid. Och vi ville att alla, både vi själva och besökarna, skulle få rikliga möjligheter till att både reflektera, tänka och uppleva. Och så blev det!

Efter dagen kan vi bara – ännu en gång – konstatera att YBCs elever helt enkelt är fantastiskt skickliga på att möta, presentera, reflektera, ha dialog, vara kloka, öppna, spontana, glada, nyfikna… VILKA elever vi har. Läs mer om besöket på besökssajten HÄR.

Vi har haft en on-line utvärdering eferåt och en av våra elever skriver: Jag hade otroligt roligt, och den lilla nervositet jag kände kvällen innan försvann helt när vi satte igång. Det var verkligen kul att få höra så mkt beröm och sen sitta ner och diskutera olika frågor; t.ex hur utnyttjar man dessa fantastiska tillgångar på bästa sätt, hur får man så engagerade och varma elever och bemötande? mm… Hela dagen strömmade av positivitet från min grupp och av det kände jag att jag fick ökat förtroende. Efter idag inser jag mer vilken unik skola YBC är. Vår miljö kombinerat med vårt arbetssätt hittar man tydligen inte på många andra ställen. Saker som man kanske tagit för givet innan, ser jag nu på ett annat sätt. Jag känner mig berikad tack vare detta men också att kunna bidra till andra nyfikna besökare och kunna representera skolan. Jag kände mig stolt.
Ett stort antal elever var engagerade som fotografer, filmare och bloggare under dagen.
Nedanstående blogginlägg är skrivet av Ayla, en av våra elever i åk 1, efter att ha lyssnat på den avslutande paneldiskussionen med mig, Nackas Stadsdirektör Lennart Jonasson och eleverna Kim Lindqvist och Catja Färdig (diskussionen leddes av Caj Malmros):

Lennart Jonasson sa mycket som var rätt tyckte jag. Till att börja med så tycker jag att det är fullkomligt riktigt att en skola inte kan vara bra, självfallet beroende på hur man nu definierar ordet ”bra”, om den inte har bra ledare det vill säga en duktig och kompetent rektor och bra lärare. Det är detsamma som att ett land inte kan styras utan en bra regering och en mycket bra regeringschef. Alltså måste också en skola ha kompetenta, duktiga lärare som också lyssnar på sina elever, likväl en regering måste lyssna till folkets vilja. Så fungerar det i en demokrati och så måste det också fungera i en ”bra” skola. Vår skola anser jag vara ett praktexemplar ur en demokratisk aspekt eftersom vi elever har stor möjlighet att påverka vårt skolarbete och övrigt som händer i skolan. Sedan finns det ju så klart många andra egenskaper som både rektorer och lärare kan och bör ha, de tidigare nämnda är endast de ”primära behoven” alltså vad en skola måste ha för att överleva. Om man sedan vill bli en bra skola på riktigt så krävs det att lärare och rektorer har andra egenskaper, såsom att vara nytänkande, utmanande, kreativa och stöttande gentemot sina elever vilket jag definitivt tycker att ledningen av vår skola har.

Hur vi elever tar ansvar då vi har så stor frihet här på YBC var en annan fråga som togs upp. Det är helt korrekt att vi inte har särskilt många regler på den här skolan vilket snarare gör oss elever mer ansvarsfulla än oansvariga och vilseledda. Vi lär oss själva att ta ansvar utan att det finns en regelhandbok för hur vi elever ska studera, bete oss och existera överhuvudtaget. Vi tillämpar i stället egna regler för oss själva som blir som skräddarsydda för just den individen eftersom alla elever har olika förmågor när det kommer till att studera och alla har olika förutsättningar. Om man sportar varje dag kanske man vet att man måste anpassa sin arbetstid så att man studerar varje dag några få timmar på kvällen eller om man är en person so inte har så fullt upp på fritiden och klarar av långa ”arbetspass” så kanske man väljer att göra alla läxor tre dagar i veckan och sedan lägga resten av sin tid på att umgås vänner eller vad det nu kan vara. Jag tror att man utvecklas mer som människa om man får lära sig att ta ansvar för sig själv och sina studier och lära sig att prioritera vad man ska lägga sin tid på från dag till dag än om man kommer till skolan och får en tjock lagbok dämd i ryggen som berättar för en exakt hur man ska vara och hur man ska plugga. Man lär sig hur man själv fungerar som person och alla behöver inte arbeta på exakt samma sätt. Därför blir alla elever unika i sitt sätt att arbeta och i sitt sätt att använda sina kunskaper och kompetenser i stället för att alla elever kan exakt samma saker för att de under flera års tid fått inpräntat i sina hjärnor att ”det är så här det fungerar och så det ska vara.”

En fråga kom från en politiker i Arboga där man tänkt starta ett 1:1 projekt för en åk. 7-9 skola. Hon undrade hur länge vi elever sitter vid datorn. Frågan bör inte vara hur länge vid sitter vid datorn utan snarare vad man gör när man sitter vid datorn. Om man studerar under sin tid framför datorn, pluggar matte osv så gör man ju inte direkt något onyttigt. Man pluggar och när man är klar med sina läxor så lägger man oftast ifrån sig datorn då man med största sannolikhet är trött på den för tillfället. Enligt min mening är inte tiden elever som går på 1:1 skolor sitter vid datorn mycket längre än den tid det tar elever på en ”vanlig” skola utan konstant tillgång till dator under skoltid att läsa läxor i sina böcker. Visst kan det ju vara någon timme mer eller mindre dock måste man som sagt tänka på hur eleverna spenderar sin tid framför datorn. En elev med ständig tillgång till dator ser datorn som ett arbetsmaterial som används dagligen och då till att göra läxor medan en elev som sitter begravd i högar av papper och böcker varje dag ser datorn som en befrielse från detta och då spenderar tiden framför datorn till att göra slappa saker så som att spela spel, chatta och så vidare. Av egen erfarenhet kan jag ju säga att jag får ut mer under min fritid nu än vad jag fått tidigare i min förra skola då min fritid nu är ”tiden då jag kommer ifrån datorn” och kan gå ut på promenader, sporta, umgås med familj och vänner med mera. Tidigare under min grundskoletid satte jag mig direkt framför datorn efter att ha gjort klart mina läxor och spenderade alltså större delen av min fritid framför ”burken” så att säga. Jag kan härmed helt utan tvekan säga att datorn gjort mig till en mer social och hälsosam människa.

Frågan om hur vårt schema ser ut kom upp under diskussionen. Hur gör vi när vi använder oss av den moderna och nytänkande pedagogiken vi har här på YBC med långa projekt, seminarier och så vidare och hur anpassar vi oss efter skolverkets regler som samtidigt måste följas angående exempelvis hur många timmar en kurs måste innehålla när vi arbetar på detta sätt? Ett svar från Kim som går på BC programmet var att vårt program är väldigt flexibelt då det är unikt, vilket gör att vi lättare kan anpassa kurstimmarna utefter de projekt vi håller på med. På IB programmet däremot är det aningen svårare då det är ett internationellt program med få påverkningsmöjligheter då det finns färdiga regler för hur kurserna ska läggas upp vilket gör att det krockar lite med den tänkta pedagogiken. Dock är det just därför det ställs krav på att YBC:s lärare har det som motsvarar skolans lednings ”sekundära behov” eller med andra ord begåvningar, som att exempelvis vara nytänkande och kreativa – vilket de är! Annars hade det aldrig fungerat att ha IB programmet på en sådan här skola. Alltså anpassar lärarna också så att IB eleverna får delta i projekt osv bland annat genom att utnyttjar deras ‘CAS tid’. Jag som elev på BC programmet är hittills mycket nöjd med sättet vi arbetar på, och som det sades under diskussionen, det är inte alltid man har historielektion på historiean och så vidare, ibland så använder man i stället den tiden till att vara ute och filma en dokumentär till ett projekt som involverar ämnet historia etcetera.

Angående huruvida alla elever har ständig tillgång till internetanslutning hemifrån så tycker jag att frågan är totalt överskattad. Ett bra svar från Lennart Jonasson som han fått reda på genom en undersökning som gjorts är att ’vi konsekvent underskattar människors förmåga att använda sig av digitala medel’. Hans tillade även att ”det är ett ytterst litet problem, skolan är öppet till sent på kvällen” vilket faktiskt är helt riktigt. Dessutom är det, förutom att vara ett alternativ för de elever som i så fall ska föreställa de fåtal elever som inte har anslutning till internet i hemmet att använda internet i skolan, även en möjlighet för oss elever att få stanna kvar till sent på kvällen om behovet finns. Detta innebär en stor fördel för eleverna då de kanske inte har samma möjlighet till att kunna koncentrera sig hemma på grund av olika omständigheter. Dessutom tillade Lennart att det inom Nackas system finns tillgång till uppkoppling till internet på alla bibliotek i Nacka.

Frågan om dagens traditionella betygsättningssystem kom upp under diskussionen. Det traditionella, och väldigt dåligt uppdaterade sättet att betygsätta elevers kunskaper är i behov av en stor reform! Man utgår alldeles för mycket från resultatet av det nationella provet där eleverna under skrivningen får visa hur mycket kunskap de förmått att hålla i minnet under skoltiden som sedan mäts i förhållande till betygskriterierna. Hans sa att ”När det gäller lagen om föräldraskap, är det bara det som förälder som man förväntas göra då?” Man måste göra andra saker också, kunna andra saker och ha andra kompetenser. Vår värld skulle aldrig kunna överleva om alla individer kunde exakt samma saker och inget annat. Det samhälle vi lever i är beroende av människor som besitter olika kompetenser och av människor som tänker framåt, som vill utveckla samhället och komma på nya sätt att tänka. Förr i tiden var man en stark konkurrent på arbetsmarknaden om man studerat på gymnasium och universitet, nu gäller inte det längre. Nu när så många människor utbildar sig och skaffar toppbetyg så mäts andra egenskaper, en av de viktigaste är kreativitet, något som YBC har inriktat sig speciellt på.

Kim tillade att lärare måste våga vara sårbara och våga be om hjälp från elever vilket jag tycker är ett mycket bra tips. Lärare borde lyssna mycket på sina elever, de kan besitta kunskaper som också lärarna kan dra fördel av. Man ska inte underskatta unga på grund av ålder, jag tror att det finns mycket som de både kan och vill att lärarna ska veta dels för elevens skull och dels för att läraren ska utvecklas individuellt inom sitt yrke.

Fråga från en i publiken;
-Vad finns det för negativt med att ha en dator i skolan? Något negativt måste det finnas att säga.
Rektor Hans Renman;
-Detta är en typisk ‘svensk’ fråga. Det måste ju finnas något som är dåligt med julafton.

Programledaren avslutade med denna fras, som faktiskt är ett faktum;
-Framtiden är redan här den är bara mycket ojämnt fördelad.

Detta var allt för mig. Jag hoppas att de som lyssnade på diskussionen delar min åsikt att den var både intressant och lärorik. Det var för mig ett nöje att få blogga under paneldiskussionen.

God kväll.
/ Ayla Löfving BC1B

Hans Renman, stolt rektor på YBC

Hemlängtan

Sitter på tåget på väg hem från Göteborg, efter att ha lett TänkOm-utbildning för västsvenska rektorer.
Vi talar mycket om ledarskap under TänkOm-utbildningarna, av naturliga skäl. För att vara bra som chef måste man vara hel som människa. Jag är nog ganska bra on my own men är bara halv när jag är borta, och då längtar jag hem och hem och hem. Till Kärleken och till lilla Sixten.

Äter microvärmd lasagne i restaurangvagnen vid ett kylslaget Hallsberg och dricker ljummen Ramlösa och läser Marcus Birros krönika i Expressen idag.
Ibland behöver man inte skriva själv.

”Barn är en välsignelse på tusen sätt. Man får läsa sagor igen. Man blir guidad in i en ny värld som egentligen inte är ny, bara glömd. Man har stigarna övertäckta inom sig. Nu kommer det en liten Milo Santino Totti och tar min hand och leder mig rakt in bland snåren, in under de magiska träden. Han är sitt eget ljus. Stränderna glittrar av guld. Vardagen är en besvärjelse och ett löfte. Varje dag är en triumf över döden. Allting lever.
Hela världen är som en roman av J.R.R Tolkien.
Allting som är första gången för honom blir första gången för hans pappa. Jag ställer mig bredvid med samma förundran inför livet, för livets små sammanhållande silvertrådar. Världen blir till på nytt varje dag. Livet är ett mysterium och enda biljetten man behöver är den där nyfikenheten, den där blicken.

Jag har knäckt koden. Jag har sett rakt igenom hemligheten. Det förflutna, hela ditt liv, är bara en annan sorts närvaro. Barnen är vår guide dit.
Julen skjuter in sin tomtesäck i dörrspringan. Tidigare år har det mest betytt mer folk i galleriorna, ständigt uppskjutna paketinköp, klibbig glögg, slask och ösregn innanför stövlarna och rocken. Förr var julen en grimas.
Nu? Allting annat än en grimas. Nu strosar vi runt i ett Norrköping som är känt för sina ljusarrangemang om vintrarna. När Milo fångar ljuset från de små stjärnformade lamporna som hänger i träden i sina ögon försvinner stressen och paniken.
Den askgrå himlen öppnar sitt lock. Det är som att höra julsångerna för första gången. Det är som att se tomten för första gången. Jag slår av på takten, pekar och visar och stjärnorna, de riktiga och de av papp, lyser för Milo och bara för honom.
Att ha barn är att bli barn. Och just därför att bli vuxen till sist. Det är fantastiskt att få känna ansvar. Hur kan någon enda människa på jorden vilja fly detta ansvar? Det är en gåta för mig. I den här papparollen bor min manlighet. Jag kan till och med bära en Dressmanskjorta med värdighet. Jag är en ansvarstagande pappa. Kan det bli coolare?
Nu längtar jag efter snön, efter kylan, efter knarret från skorna. Jag längtar efter barrande granar, kulörta lyktor, små glasänglar som blåser i sina horn. Jag drömmer om lingonris om nätterna. Jag hör bjällerklang vart jag går. Jag är lycklig. Jag ser lycklig ut i de nyputsade skyltfönstren. Det är en rätt märklig syn.

Det blir Milos första jul. Jag ska berätta för honom om kraften i kyrkorna så här års. Jag ska berätta (mest för att påminna mig själv, för honom är det bara ännu en saga) om Jesus, Josef och Maria. Jag ska berätta för honom om tomtar och änglar och Karl-Bertil Jonsson och Kalle Anka. Jag ska knäcka lite nötter och balansera honom på knäet. Jag ska leka med honom i högarna av presentpapper och jag ska sitta uppe med honom när Rom håller midnattsmässa i min tv.
Han kommer garanterat att somna och då ska jag ömt och försiktigt lägga honom i hans lilla säng hos mormor i Gävle och sedan ska jag sitta vid hans sida när änglarna landar, tidigt i gryningen mot annandag jul, och vi ska basta sedan och äta gröt med socker och kanel och det blir min 37:e jul i ordningen men ändå är det min första eftersom jag kommer se på allt genom Milos ögon. Älskade barn, vad du har lärt din pappa allaredan!”

Hans Renman, rektor för YBC

Datorer i skolan – bra eller inte?

Högskolan i Halmstad har en spännande blogg som handlar om IT, mobilt lärande, pedagogik osv. Don’t miss it!

Senaste inlägget handlar om det ytterst aktuella frågan om huruvida datorer i skolan fyller någon funktion i skolan eller ej.
(Ja, det är sant: Det finns en hel del personer, bl a vår utbildningsminister, som inte alls är övertygade ännu…)
Halmstadsbloggen skriver en hel del intressant om detta i det senaste inlägget. Läsvärt för alla som vill ha en statusuppdatering!
Jag publicerar idag inlägget i sin helhet:

Det gått flera veckor sedan jag senast bloggade. Orsak; Det har i mitt tycke inte funnits mycket nytt och intressant att blogga om. Men, onsdagen den 11 november dök ett bidrag upp i Hallands Nyheter angående debatten om “Dator till alla”-verksamheten – “Vad kostar datorsatsningen” som blev en tändande gnista.

Opinonsyttringen innehåller de mest frekventa argument som används mot att erbjuda varje elev en egen dator i grundskolan. Likt vår egen utbildningsmajor Björklund önskar debattören se bevis för att datorer i skolan ger mätbara (kvantitativa) resultat när det gäller elevernas kunskapsnivå. Debattören menar att nationella prov utgör en indikator på tillägnad kunskap. Låter rimligt, om vi inte beaktar det faktum att redan när vi beslutar vad vi ska mäta/undersöka har vi påverkat resultatet/utfallet! I England, för att ta ett exempel, har nationella prov varit utsatta för kritik. Det visar sig att lärarna tenderar att lägga upp undervisningen så att eleverna ska prestera väl i de nationella proven. Lärarna avviker från utbildningsmålen i kursen till förmån för en formell prestation! Man utbildar eleverna för att klara nationella prov!

Om vi läser den senaste rapporten från försöket “En till En” i Falkenbergs kommun (andra året med en dator till varje elev och lärare) finns exempelvis noterat att eleverna lär sig använda Excel i matematiken. Prövas elevernas förmåga att använda Excel för problemlösning i våra nationella prov? Nej! Men för att svara upp mot yrkeslivets krav (om vi fortfarande anser att produktivt yrkesliv är målet med utbildning) är färdighet i att använda Excel absolut nödvändig. På samma sätt är förmågan att söka information/kunskap snabbt och värdera informationen viktigare än att ha med sig mängder av mer eller mindre oanvändbara fakta i sitt minne. Förmåga att söka och värdera information finns heller inte i våra nationella prov.

Men vi kan väl jämföra Falkenbergselevernas prestationer mot övriga Sverige? Visst, men jämförelsen blir inte rättvis om eleverna från Falkenberg förvägras använda sin dator i provet. Vi vet också att elever som använder dator och internet i vardagen arbetar i sociala sammanhang (läs; grupper). Men de nationell proven är individuella. För att vara konkret; Den skola vi har är uppbyggd för att leverera arbetare till ett samhälle vi inte längre har – industrisamhället! Professor Bo Dahlbom är en av som frenetiskt försökt få omvärlden att fatta att utbildningssystemet inte utvecklas synkront med samhället. I USA hörs samma invändningar mot skolans kunskapsförmedling. Sociala nätverken kommer att förändra lärandet i alla åldrar.

Intressant är att boktryckarkonsten, filmen, TV och Internet mött samma typ av kritik – Lärande får inte vara njutningsfyllt, roligt och avkopplande. Precis som skolfilmen kritiserades för att passivisera och blott förströ eleverna beskylls nu Internet för i stort samma sak. Professor Jeff Jarvis (han med “What Would Google Do?”) har publicerat ett antal roliga, tänkvärda och informativa korta videoproduktioner. En handlar om “våra vanliga invändningar mot Internet”. Jeff Jarvis uttrycker sig mycket bättre än undertecknad här finns hans video om Internet-invändningar.

De senaste forskningsrönen pekar på vikten av förströelse som dagdrömmar i tillvaron för att bättre kunna fokusera på exempelvis problemlösning. Det visar sig att vi ofta “kopplar av” från arbetsuppgifter, skolarbete och problemlösning i allmänhet med dagdrömmar eller annan verksamhet. Det innebär att det kanske inte är så farligt att studenter spelar spel, besöker You Tube, Facebook eller Twitter i sina Laptops under pågående föreläsning. För i perioder av koncentration blir inhämtad information mer bestående. I sammanhanget kan noteras att om vi bara ser till hur hjärnaktiviteten påverkas av datoranvändning tyder rön på att aktiviteten ökar.

I den andra rapporten från Falkenbergsförsöket påpekar författarna att eleverna nu skriver längre och bättre berättelser än tidigare. Den här egenskapen mäts och värderas inte i nationella prov. En annan fördel som framhålls i rapport nummer två är att alla elever blir “sedda”. Blyga elever får en uppmärksamhet som inte uppstår i den “traditionella undervisningen”. Datorer i skolan innebär helt enkelt större, konkret, demokrati. Ladda ner och läs rapporterna från Falkenbergsförsöket och skaffa dig en egen uppfattning.

Hans Renman, rektor för YBC
(fylld av framtidstro – mer än vanligt idag!)

Möte med Kung Carl Gustaf

Vi lever i en värld som ska gå under.
Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen.
Vi lever i en värld som ska gå under.

Medan det kinesiska undret övergår alla våra vildaste aningar och de gamla bolagen i väst hamnar i helt andra händer än våra egna och budgetunderskotten skenar så går vi med glada steg till solariet för lite medelhavsbränna, till Akademikliniken för en liten lyftning och köper en platt-TV på avbetalning. Och vi diskuterar minkfarmar och upprörs över indragna bussturer eller ändrade servicenivåer för brevlådetömning.
– Kanske borde vi fundera på helt andra saker? För medan vi debatterar cykelbanor och momsnivåer så sker det en revolution av titanska mått bortom sandlådan.

En gång i tiden så räckte det med att plugga så var man i hamn. Under industrisamhället hade man koll på både nuet och framtiden och tog man bara studenten eller till och med en akademisk examen så var man home safe. Då visste vi vilka jobb som fanns. Vilka branscher som fanns. Vilka karriärvägar som var smarta, vilka skolor som gällde. Och det en människa behövde kunna rymdes i ett normalt privatbibliotek. Det fanns människor som kunde allt. Det fanns ”allvetare” i tiotusenkronorsfrågan på den ena av TV:s två kanaler. Den tiden är förbi. Det var när det fanns utvecklade, rika länder bebodda av vita människor som vi förstod oss på och när det fanns outvecklade, fattiga länder med färgade människor och som vi skakade på huvudet åt. Barbarer…. Kurrekurredutt-ön och hottentotter. Vi var civiliserade och högre stående. Vi hade koll.

Den gamla världen har rämnat. Och egentligen vet vi det men vi gör inte så mycket åt det.
Enklast så.

Halveringstiden för kunskap har minskat. Förr var den en mansålder, men nu är det ett mycket, mycket snabbare förlopp. På t ex Ericsson säger man att halveringstiden på deras kunskap är 18 månader. Dvs: efter 18 månader är det kört, då är kompetensen passé.

Och framtidens jobb finns inte ännu.
Förr, då allt var mer förutsägbart visste man ju i skolan varför man skulle utbilda och till vad. Skolan handlade då om sunt förnuft, disciplin, ordning och reda, utantilläxor och en förberedelse för rutinuppgifter.

Så är det inte längre.

Idag hade jag förmånen att få spendera en förmiddag tillsammans med Kung Carl Gustaf. Han är nyfiken på svensk skola och dess utmaningar i denna nya värld och Rektorsakademien hade ordnat så att han fick en uppdatering på akademiens arbete men också på framtidsutmaingar i stort, behovet av ledarskap i skolan, vikten av mål och visioner i skolan och om YBC som ett exempel på ”ett föredöme” och en skola som ligger längst fram. Det bästa vi har i landet.

Fredrik Svensson talade bl a om halveringstiderna ovan, och om Kinas vision om att bli ”världsledande inom kunskapsutveckling 2020” och om hur man satsar på att förnya och förbättra sitt skolsystem.
Det här är en målsättning att ta på allvar, tänker jag! Och oroas över… För det räcker ju om så bara några promille i Kina blir briljanta, så blir det ändå miljontals briljanta konkurrenter till oss, om man säger så…

Visst, i Kina har man en gammeldags syn på kunskap och skola, det är inget att snacka om: ”We are creating great test takers, but poor thinkers… we have to change that…” sa en kinesisk utbildningsminister nyligen, berättade Fredrik, och visade hur Barack Obama varit väldigt tydlig i var han står i utbildningsfrågan:

”Vi ska inte acceptera ett misslyckande. Vi ska återta positionen som No 1 i kunskapskapprustningen. Alla ska avundas USA:s utbildningssystem.
Vi ska träna lärarna.
Vi ska ge högre löner till de duktiga lärarna.
Och vi ska ta bort de dåliga lärarna.”

Alltså:
Det Obama gör är att han tydligt säger att USA nu ska…
1. Ta upp kampen!
2. Ställa krav!

Hur ser det ut med detta i Sverige?

Jag som enda rektor tillsammans med en grupp från Rektorsakademien hade förmånen att få lufta denna och ett antal andra avgörande framtidsfrågor tillsammans med Kungen: Vilken position vill vi i Sverige egentligen HA i den stora, avgörande framtidsfrågan – kunskapskapprustningen?
Vilken vision för svensk utbildning har vi egentligen hört de senaste åren?

Vi insåg att vi nog egentligen inte har hört någon rejäl sådan vision alls. Och det är inte så förvånande kanske, för det finns en poäng med att vara visionslös:
Har man en vision så FÖRPLIKTIGAR det! Då kan man inte gömma sig. Man måste ge stöd och genomföra saker.
Har man däremot INTE en vision så kan man diskutera detaljer som inte har med kunskapsutveckling att göra (t ex hemfalla åt populism, släcka bränder, göra utspel om kepstvång och om lärares rätt att ta mobiltelefoner, osv).

Inom TänkOm-utbildningarna säger vi: Om vi nu inte vet vilka jobb som finns om 15 år, borde vi då inte – utöver det självklara med grundkunskaper – se till så att elever lär sig…
Anpassningsförmåga
Framtidsorientering
Kreativitet
Problemlösning

Vi brukar ställa frågan: Vilket lärande behöver vi då? Vilka kompetenser och färdigheter?
Här är ledarskapet avgörande för att skapa en rörelse framåt, det är där det startar!

Kungen påpekade klokt att det är viktigt att inte bara fastna i en visions- och pedagogikdiskussion utan att komma ihåg att det är viktigt att ha en visions- och värderingsstyrd skola. (På samma sätt som vi behöver – och nu börjar se en allt mer tydlig trend mot – ett värderingsstyrt näringsliv, med corporate social responsibility, osv.)
Vi konstaterade alla idag att en medveten värdegrund är basen för prioriteringar; det är ett förhållningssätt! När jag berättade om YBC och om hur extremt visionsstyrd skola det är och om hur starkt fokus vi har på just de framtidskompetenser som vi just ringat in, så kändes det än en gång som att YBC är en skola som ligger osannolikt rätt i tiden. För Sverige – i tiden.

Dagen med Kungen kretsade mycket kring hur centralt ledarskapet är i skolan. Det kändes lite konstigt, men stort, att få göra detta med landets Kung. Jag är oerhört stolt över YBC en sådan här dag. Och över Rektorsakademien. Och över vårt samarbete med THINK Global School.

Kungen var klok, tycker jag. Och dessutom humoristisk.
Roligast idag var ändå att Kungen på slutet aviserade att han gärna ville besöka YBC. Det ska vi givetvis ordna!

Vi skakade hand efter lunchen och sa hej då, men tillade båda två ”på återseende”.

Hans Renman, rektor för YBC
(och nybliven rojalist

Se och lär av Falkenberg – årets IT-kommun!

Det är några kommuner och ett par friskolor som är riktigt duktigt på G med det nya lärandet och en omdefiniering av svensk skola och dess undervisningsformer. Vi talar om Nacka (givetvis! ), Västerås och Mälardalsregionen, Haparanda, Umeå, Göteborg, Malmö och Falkenberg. Några av dessa + Pysslingen och Viktor Rydberg är inbjudna av Nacka kommuns Stadsdirektör Lennart Jonasson till YBC nästa vecka för att bilda nätverk, initiera gemensam forskningsinsats, mm. – Formera trupper, lite grann! Det är en spännade resa som börjat! Vilka vill vara med i början av tåget?

Att just Falkenberg blev årets IT-kommun var extra kul. De har verkligen varit moderna och offensiva i sitt strategiska tänk kring IT, med kloka och öppna lösningar. Här kan svenska kommuner lära mycket!

Fredrik Svensson på Rektorsakademien har redan kommenterat Falkenberg pris bättre än jag. Så här skriver han på sin blogg:

”Det var så skönt att se att Falkenberg blev Sveriges IT-kommun 2009. Och att skälet var satsningen på det ”nya lärandet”. Priset delades ut igår på kvalitetsmässan i Göteborg. Så Falkenbergarna kan nu sträcka på sig ordentligt och konstatera att det lönar sig att våga bryta mönster och följa sin egen väg i skolutvecklingens tecken. Hoppas nu bara att fler stimuleras av deras bedrift och att Svensk skola genom det kan utvecklas mot en skola i verklig världsklass. Det är nämligen det som Sverige behöver om vi ska ha en chans att utveckla eller behålla vårt nuvarande välfärdssystem.”

Hans Renman, rektor för YBC
(som just nu gillar Steve Dobrogosz nya skiva ”Golden Slumbers”, med sina vådliga, vackra, jazziga Beatles-improvisationer på flygel)

Om träffen med Richard Gerver & flugan mot fönstret

Nyligen hade jag äntligen möjligheten att först få träffa och sedan också lyssna på Richard Gerver, fd rektor – numera internationell celebritet, konsult och föreläsare kring skolutveckling, accelerated learning, mm. Han är helt enkelt ”one of the most innovative and inspirational school leaders of our time; highly creative, people centric and fun”.

Gerver är kompis med Sir Ken Robinson och likt honom ”spending the time travelling globally around the world”. Vi kunde båda snabbt enas om att DET lät som ett ganska OK uppdrag…
Gerver är en före detta skådespelare, och alla ni som hört mig dra parallellen mellan rektorns jobb och regissörens och mellan lärarens jobb och skådespelarens och skolans och teaterensambelns vet att jag uppskattar den bakgrunden – Gerver är en LYSANDE talare!

Han har stark trovärdighet i sitt budskap i och med att han för ett antal år sedan tog över och i grunden lyckades förändra en problemskola i England.
Den skolan hade ca 500 elever och hade stora problem. De lokala myndigheterna ville stänga skolan. De sa: ”Det finns inget att göra. Eleverna är omöjliga att få att lära sig nåt. Och lärarna är omöjliga att leda”.

Gervers inställning var en annan. Hans starka tro på pedagogikens och individens kraft och på nödvändigheten av ständig utveckling gav honom ett kraftfullt förändringsverktyg:
”Jag har aldrig någonsin mött en enda lärare som valt jobbet för att de vill jävlas med barn eller som hatar barn. Tvärtom: Lärare har enorma kunskaper! Enorma kunskaper! Det finns ”truly great teachers”. Det finns lärare som kan lyfta lärande till en konstform!”

Men Gerver sätter fingret på en viktig problempunkt: ”Where did their passion go?” Why so bitter? Why so miserable?”
Gervers svar är tydligt: England har varit besatta av academic standards i årtionden. Resultat är det enda som räknas! ”We are obsessed by readable data!” (Detta trots engelskmännen medvetenhet om sitt eget talesätt: ”A pig doesn’t get fatter buy weighing the pig”…)

Nåväl, Gerver menar att det är bara examensresultaten som räknas i engelska skolor. Det är det enda lärare har för ögonen och det enda som skolorna värders utifrån. På den skola som Gerver tog över hade man till och med tagit bort trevliga saker som julavslutningar och idrottsdagar för att få mer tid till att klara av proven. Men resultatet var katastrofalt – man skapade ett isberg. Det som gjorde skolan stabilt och förankrat vittrade bort medan det som syntes, toppen, växte. Och då blev det ojämn balans. Det här gjorde att passionen försvann, och det är den som är basen menar Gerver. Lärarna gjorde inte det de var passionerade för, nämligen att skapa magi i lärandet, att få fram frågvishet, i upptäckande, att få eleverna att äta ur handen på dem.

(Och ändå är det typiskt för lärare – särskilt de duktiga – att de aldrig är nöjda. Det finns alltid någon eller några elever som man inte är nöjd med. Som inte gör som de blir tillsagda, som lever i sin egen bubbla. Elever där man som lärare känner att man kunde gjort mer. Eller så är det någon detalj i lektionsupplägget som falerade… Det är alltid nåt.)

Gerver drog en kraftfull metafor, som jag sedan dess har använt då jag leder TänkOm-utbildningarna:

Han berättar om flugan mot fönstret som frenetiskt surrar och surrar och som kämpar för att komma ut, men som kommer att dö av detta – bara på grund av sin rena instinkt, av sin obönhörliga vilja att söka sig mot ljuset.
Men tänk om flugan hade förmågan att stanna upp och tänka: ”Tänk Om det finns ett ANNAT sätt?” (Det flugan inte vet är att det finns en öppen dörr tio meter bort..)
På samma sätt arbetar rektorer idag: Skolor måste lösa all världens kriser, alla problem, nå alla mål. Och det gör att rektorer och lärare blir som flugor mot rutan. Vi tror vi gör det som förväntas av oss. Vi är committade, lojala, kunniga, plikttrogna och följer regelboken till punkt och pricka. Vi surrar och surrar och surrar mot rutan. – Men vi kommer att ta livet av oss mot den där rutan.

Gerver säger:
Stop buzzing for a while!
Vi är i en kritisk fas i världen!
Vi måste förändra hela synen på vad utbildning ÄR!
Vi förbereder elever för en värld som inte finns längre!
Skolor måste vara annorlunda!

Teknologi och förändring har tagit över utvecklingen. Vi i skolan har varit vana vid att vara de som leder. Men nu kämpar vi för att komma ikapp.
80% av jobben som de som nu börjar skolan i västvärlden kommer att få finns inte idag.
Förr gällde: ”Plugga hårt, få bra betyg, kom in på universitet och få jobb för livet.”
En tredjedel av de som tog examen från engelska universitet förra året har ännu inte jobb… Och av de som examinerades alldeles innan sommaren -09 är det två tredjedelar!
Vi som är vuxna nu är vana vid att ha 3-5 jobb under en livstid.
Men dagens unga kommer att vara ”self employed”. De kommer lätt att ha 18-25 jobb. De är redo att resa jorden runt för att få de jobb de vill ha….
Ska dagens unga blomstra i denna framtid måste vi förbereda dem för den. DET är skolans viktigaste uppgift idag!

Gerver menar att dagens unga mycket väl kan vara den mest briljanta generationen någonsin, med den mest makalösa potentialen någonsin. Det håller jag med om.

Hans Renman, rektor för YBC

Om Gymnasiemässan + tankar från en elev på YBC

Nästa vecka är det dags för Gymnasiemässan i Älvsjö, igen!

Jag har varit med på mässan sedan 2003 och den har vuxit både i betydelse och storlek sedan dess. I år är det en ny hall som gäller, men YBC håller fast vid sitt lite speciella, ultradesignade koncept med stor, hög och kritvit monter, med MASSOR av egna elever på plats. Skolorna som ställer ut brukar alltid försöka ha med några elever, så därför ser man alltid tre, fyra elever i varje monter. När jag frågar YBC-eleverna om de vill vara med så svarar 90 st (!) att de GÄRNA vill det. Så därför är YBC-montern alltid väldigt full med entusiastiska elever! Kom och besök oss!
(YBC-Eleverna får dessutom genomgång i förväg på hemmaplan i mäss-know-how, säljträning, kundbemötande, FAQ, mm, så att de kan göra tiden i montern effektiv och positiv.)

Vi jobbar ganska hårt med reflektion på YBC. Dels för att det är en central kompetens att ha med sig i livet i största allmänhet. Dels för att det är en av våra prioriterade Skills, jämte Kreativitet, Affärsmässighet, Självkänsla & Självförtroende, Kommunikativa förmågor, m fl.
”Varför gör vi som vi gör? Hur blev det? Kan vi göra på annat sätt?” osv… – Det är vanliga funderingar på YBC.

Emma Rosén, Teamledare på YBC tipsade mig nyss om en av YBC:s elever i åk 1 som på sin blogg reflekterat kring hur det är att gå på YBC. (Läs för övrigt gärna Emmas utmärkta blogg HÄR!)
Kika gärna på hans tankar HÄR.

Ibland tänker jag:
Om ALLA elever i Sverige alltid kände samma entusiasm och positiva feeling för sin skola och utbildning som YBC:s elever – hur starkt skulle inte Sverige då bli?

Hans Renman, rektor för YBC

Konfrencier på Svenska Ambassaden i London

Svenska ambassaden i London står som värd för ett specialprogram för förvaltningschefer
och förtroendevalda som deltar i tidningen Datorn i Utbildningens resa till världens största IT-mässa, BETT, i London i januari 2010. DiU och ambassaden har dragit ihop en minst sagt imponerande startelva, som redan på pappret lovar att leverera en minst sagt spännande dag! Se nedan!

Chefredaktören Peter Becker frågade mig igår om jag kunde tänka mig att ställa upp som konfrencier för detta specialseminarium. Och det kunde jag! – Jag är ju ändå där den veckan för att föreläsa och leda seminarier för Europeiska Apple resp Building Schools of the Future-organisationen.

Så här skriver DiU på sin webbplats om detta seminarium.

Seminariet kommer att ha både ett nationellt och ett internationellt perspektiv och bland de internationella föreläsare som kommer att medverka finns bland andra:

Bruce Dixon, Australien som är en av grundarna av Anytime Anywhere learning och har ett förfutet som lärare, rektor och har varit delaktig i genomförandet av olika 1-1-projekt runtom i världen. Bruce medverkade
också på konferensen Framtidens lärande i Nacka 2009.

Rachel Wolf, Storbritannien, driver New Schools Network och var dessförinnan rådgivare åt konservativa partiet i skolfrågor. Hon har också jobbat för Londons spektakuläre och intressante borgmästare, Boris Johnson.

Vanessa Pittard, Storbritannien är forskare och ansvarig för frågor kring bedömning och utvärdering på Becta, som
arbetar med den strategiska utveckling av informationsoch kommunikationsteknologi i lärandet tillsammans med
Storbritanniens regering. Becta gör bland annat undersökningar kring IT-användning i skolor i Storbritanniens på uppdrag av regeringen.

Francesc Pedró, forskare och analysansvarig för bland annat OECDs stora studie The New Millenium Learner.

Lizbeth Goodman, Strobritannien, mediepro!l, professor och chef för forskningsinstitutet SMARTlab Digital Media Institute & the MAGIC Multimedia & Games Innovation Centre.

Det låter väl som a nice day and an interesting assignment, indeed, don’t you think?

Hans Renman, rektor för YBC
(Som tipsar om ”Hollywood Mon Amour”-skivan. Leta upp den på iTundes eller på Spotify. Perfekt för mörka höstkvällar.)

18-åringar vill ha det ”utvecklande & roligt”

Jan Björklund satt i en debattsoffa på TV igår igen och sa ännu en gång ungefär att ”lärande ska göra ont”, att det ”ska vara svårt i skolan”, osv. Var är hans feeling för lustfyllt lärande? Varför saknas förståelse hos honom för hur fantastiskt mycket bättre resultaten blir om man som pedagog lyckas skapa lustfyllda lärandesituationer? Han är ändå landets högsta beslutsfattare inom skolan?

Alldeles nyss presenterade Svenskt Näringsliv en Temo-undersökning som visade vad svenska 18-åringar tänker om framtiden och jobb. Och tänk, de är positiva! I och för sig är de oroliga för att inte kunna få ett bra jobb men framtidstron är trots det stark: 60 % av 18-åringarna är optimistiska inför framtiden. Och vad hoppas man på av sitt framtida arbete? Naturligtvis att tjäna pengar, men lyssna nu, Björklund: intressanta arbetsuppgifter och trevligt på jobbet är viktigast! .80% av ungdomarna vill hellre ha ”utvecklande och roligt” arbete än ett ”säkert och tryggt”.

Arbetsglädje på YBC

Vem tror att inte samma sak gäller för skolan?
Med 18-åringarnas ord kan drömskolan beskrivas som ”en trevlig plats där man utvecklas och har roligt och har intressanta arbetsuppgifter och där man också får ut något för sina arbetsinsatser.”

Hans Renman, rektor för YBC
(som just nu är i Göteborg för att leda Apple- & Rektorsakademien-kursen ”TänkOm”, för skolledare som vill förändra sin skola)

Elev på YBC berättar

Idag ber jag att få visa hur en av årets ettor på YBC skriver i sin blogg om hur det är att arbeta digitalt, med en egen dator i undervisningen. Nedanstående text är en härlig reflektion från en ung elev, som väl utan tvekan kan sägas ha MVG i pedagogisk reflektion: OBS att hon har gått på gymnasiet i några veckor bara… Och att hon ger den jönsiga (m)-ordföranden i Trelleborgs utbildningsnämnd (!) svar på tal (ni vet, han som tycker att man ska kasta ut alla datorer från den svenska skolan…).

Vad innebär det att ha tillgång även till det virtuella klassrummet?
Vad är det positiva med att man kan kommunicera även online med andra elever och lärare?

Ayla Yasemin Löfving

tisdag, 2009 november 03
Det så kallade ”virtuella klassrummet” eller det intranät vi på YBC gymnasium har tillgång till via skolans huvudsakliga hemsida ger oss elever många olika fördelar. Vi har hela tiden insikt i vad som händer i skolan- även när vi inte befinner oss i den.

Tiden då borttappade häften med uppgifter inför ett prov eller projekt innebar panik, ångest och sömnlösa nätter är officiellt över! Vi slipper dessutom att i klassrummet sitta och tänka ”Vad är det vi håller på med egentligen? Jag förstår ingenting.” Alla har lika stora möjligheter att lära sig och ha obegränsad koll på vad som händer i skolarbetet även de vars starkaste sida inte är att koncentrera sig på lektionerna då lärarna har genomgångar. De som inte förstått eller helt enkelt inte lyssnat på vad läraren sagt under lektionen kan snabbt och enkelt klicka sig in på intranätet och kika på vad som hänt inom alla de olika kurserna vi läser. Detta resulterar i ett plågsamt slut för de gamla, trogna bortförklaringarna till lärarna om att ”Jag var sjuk”, ”Jag visste inte” ”Du sa inte…” eftersom man hela tiden har tillgång till sin dator samt till hemsidan var man än befinner sig och hur man än mår. Det kvittar om man inte förstått eller inte lyssnat på läraren eftersom allt vi gör på lektionerna läggs ut på intranätet.

Självfallet är fördelarna för eleverna också mycket stora, bland annat så får alla samma möjlighet att hela tiden hålla koll på planeringen och alltid vara förberedda inför lektionerna i de olika kurserna och därmed blir klassens ”pluggis” inte längre ensam om att räcka upp handen på lektionerna då läraren ställer frågor, utan de andra i klassen gör detsamma!

Förutom sidorna om kurser så finns ju också exempelvis en YBC-mail där lärare och elever ständigt kan hålla kontakten. Detta gör att vi har betydligt mycket bättre kommunikation mellan elever och elever samt mellan elever och lärare eftersom man snabbt och enkelt kan kontakta dem via mail i stället för att behöva springa runt och leta efter personen i fråga. För att inte tala om då man behöver ta kontakt med någon lärare utanför skoltid, det är i princip omöjligt i vanliga fall och detta säger jag av personliga erfarenheter! YBC-mailen gör det möjligt för oss att snabbt och enkelt kunna kommunicera med varandra samt att effektivt kunna lösa problem om något uppstått.

Allt vi arbetar med i skolan, allt vi skriver och läser gör vi på våra datorer. Alla har vi dessutom en kurssida där vi har en sida för varje kurs. Vi lägger in alla våra arbeten och uppgifter på den här sidan vilket underlättar det markant också för lärarna i deras arbete. Tiden för högar av papper är numera passé. En revolution för skolan är här, katederundervisningen är över och YBC har ett stort försprång i den modernisering som så småningom andra skolor nödvändigtvis kommer att behöva genomgå för att kunna konkurrera på marknaden.

Vår skola ligger definitivt ett steg före när det kommer till att införa teknologi som ett hjälpmedel i utbildningen och hjälpmedel är enligt min mening det minsta man skulle kunna kalla det. Tillgången av dator och till vårt intranät underlättar det mycket för mig i min vardag, det gör livet lättare helt enkelt!

Ayla Löfving

Stockholm – Sundsvall

Du kan för i helvete inte tanka V-Power i den här bilen.
Det är bara Petter som har råd med lyxsoppa på väg upp till Åre.
Vanlig 95 duger.
Vi kör lågoktanigt ikväll.

När vi verkligen älskade varandra, på det där manliga sättet, behövde vi aldrig säga det. Nu, när vi behöver höra det svänger vi ut från macken med nå’t skämt om norrmän och sedan så är vi ute igen.

Hur många gånger har vi inte kört på den här vägen som ibland varit vägen hem, ibland vägen upp, norrut, mot snön, och ibland bara för att hämta, lämna. Märsta, Sigtuna, Arlanda.
Shape of my heart.

Dina barn har växt. Du berättar stolt om deras framsteg och jag lyssnar och tror att jag nog bryr mig men den ende jag bryr mig om är du och vem du är, var.
Framrutan såsar hela tiden igen.
”Spolarvätska kommer från Satan själv” säger jag men du tycker verkligen, verkligen att det luktar gott och därför tänker jag diagnos och tourette men säger inget utan ler gåtfullt och trycker ned fönstret försiktigt och ser ut på blöta uppländska fält som ser ut att be om vår, sol och det gör vi också men ska bara ro den här vintern i land och vi låtsas att inget hänt sedan sist, men det har det, såklart.
Fields of Gold.
Arlanda.
Belysningen upphör och vi åker in i mörkret.

Kan man sakna någon rent fysiskt frågar jag men dina svar är hela tiden på ironiscenen och jag tänker att rädslan för allvar har verkligen skadat oss för evigt.
You don’t have to wear that dress tonight tänker jag och tänker på dig därhemma, bakom oss, på Drottninggatan fyra trappor, i Strindbergshuset, mitt i stan.
Mer i city kan man liksom inte komma när man kan se Hötorget från sovrummet. Vad gör du nu? Och svartsjukan skjuter in ett blankt svärd in i magen.
Vi byter Pretenders mot U2, mot Simple Minds, mot Prince, mot Police och byter till Dire Straits, skitmusik från 80-talet, och hamnar i en debatt om Michael Jackson egentligen var nåt att ha men enas till slut om att han var en jävla flopp, fast bra på att branda sig och på att dansa.

Uppsala blev aldrig så bra som när de tog bort rondellerna och trafikljusen säger vi och garvar och du upptäcker att det faktiskt går att röka i bilen i 120 om man bara står ut med att hålla handen långt utanför fönstret i kylan och fälten är kvar därutanför med jord, jord och jag tänker att nu är det Uppsala. Måste hålla andan inne varje gång ett litet tag och fundera på om det är plus eller minus men som alltid vinner minus. Jävla akademikerstad.
Ligg i den vänstra filen.
Kör om!
Har aldrig varit fartkontroll här, och kommer aldrig att vara.
Det här är en höghastighets-förbifart. 180 är lagom.
Du är kvar därhemma och I’m mad about you.

Den lånade Nissan Micra- och Volvo 142- tiden är över. Nu är det tjänstebils-Volvo som gäller.
Månatlig maintainance och ett bekymmersfritt bilägande. Vi är inga barn längre. Här har det gått bra och vi är på väg upp, norrut, nu igen, och resan har vi alltid gillat, nästan mer än målet.

Någon gång ska vi verkligen tala med varandra men ikväll kör vi med helljuset på upp mot norrlandsgränsen och mörkret fladdrar förbi längs bilens sidor. Krispigare kyla nu. Bakrutorna får blommor och du vrider upp volymen när Sting och Clapton säger att It’s probably me.

Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Vad blev det av Candy Dulfer? säger du och jag tvingas minnas och hon var ju oåtkomlig i sin sexighet och magnifika stjärnstatus. Drottningen.
Sedan kom det andra.
Nathalie Imbruglia.
Sophie B. Hawkins.
My God! Hur hon etsade sig fast!

Och sedan kom förra hösten och allt föll samman och hon bubblade upp från ingenstans och vi tror båda två att det som kändes en gång stannar för evigt. Stort som smått.
Och det märkliga kinabygget till höger fladdrar förbi och vi kör tysta över Dalälven, som i andakt.
”Hemma” tänker vi. ”Hur var det nu? Är det sant att det inte finns några adelsmän i Norrland?” säger vi och har redan glömt Stockholm.

Du har kvar ditt gamla, jag lämpade mitt överbord. Mitt bultande hjärta och min passion är en hemlighet på resan. Dina tillkortakommanden och framgångar känner jag väl till, redan vid Haga Norra.
Vi kör under tystnad i omkörningsfilen, mot Tönnebro.
Lågoktanigt.

Det vi hade har alltid varit bly i botten. De dockor vi är böjer sig och tittar glatt upp igen. När vi kissar utanför Norrala knäpper det i bilen och det knastrar under våra fötter. Vintern är på väg. Minus nu.
Stjärnklart.
Och det luktar gott.
Eller inget, egentligen.
Här öppnar sig Sverige. – Skogarna. Vattnen. Fjällen. Det vilda.

Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.
Käkar Gott & Blandat ur en svåröppnad påse.
Skogen böjer sig över bilens ljuskäglor och vi åker som i en tunnel, på väg uppåt, norrut. Tillbaka.

Vi stannar till igen på en P-plats.
Vi vet båda två att nödigheterna bara är fejk. Vi vill bara komma ut igen, stanna till i mörkret och kylan och höra musiken i bilen på lite avstånd samtidigt som vi får fyllas av kylan, som nu är potentare, aggressivare.
Stjärnklart nu. Nästan fullmåne.

Vi tittar på himlen och sedan på varandra. Tänker nåt men byter sedan chaufför och svänger ut igen på vägen. Inte många mer än vi ute.
Vi håller till vänster.
Kör om.
Kör för fort.

Timmerbilar.

A thousand years.
A thousand more.
A thousand times.
A million doors to eternity.
Ligg kvar i vänsterfilen.
Allt kan ta slut när som helst.

Jag längtar nästan smärtsamt mycket efter L. Vi snackar om henne. Du har svårt att vara allvarlig. Jag med. Det blir gärna så.
Jag förtjänar inte henne säger jag.
Jag förtjänar ingenting säger du.
Vi är dåliga ikapp ett litet tag.
Sedan bättrar vi oss.

Vi kör.
Mörka vägar.
Stängda restauranger.
Konfliktfritt.
Sverigedemokrat-fritt.
Hells Angels-fritt.
Fritt från allt. Bara lador. Trafikljus. Statoilmackar med videouthyrning. Sibyllakök.
En timmerbil.

Vi har talat klart.
Vi har kretsat runt det viktigaste länge.
Hur viktiga vi varit för varandra.
Hur de tidiga åren virade varv, på varv, på varv runt om oss.
Kvällar i barndomskällare. Gillestugor.
Stulen sprit. Rökning. Camel.
Du röker reflexmässigt ut genom fönstret och vi snackar vidare om det som härdade.
Förlusterna. Rollerna. Tempot. Optimismen.
Att allt var på skoj.

Glada Hudik.
Hela tiden en fot på pedalen.
Alla städer passeras numera utanför stadskärnan.
Glada Hudik gläds utan oss ikväll.

Vi garvar åt hon vars namn vi inte minns men vars kropp vi så gärna ville ha.
Vad hette hon?
Vi minns mest varandra. Grabbarna. Festerna. Fjällresorna.

Vi kör vidare uppåt, norrut.
Bara massa skog nu. Asfalt. Vi kör på hög höjd över gamla kalhyggen.
Vi anar havet till öster, i mörkret.
Inbillar oss ljus från ön där A bor. Tycker oss ana slalombacken långt där framme.
Kyrkan.
Börjar casha in industrierna. Oljedepåerna. Bukten. Nedlagda tennisbanor. Nya trafikljus.

Ett speciellt ljus över Norrlands enda stad flammar lite osäkert över himlen.

Vi framme.

Obama, Magenta & Gotham

När Starsky hjälpte YBC med brandingarbetet var det färgen magenta som skulle bli YBC:s huvudfärg. Färgen med stort F. Men färgen fastnade i fokusgruppen (”tantig” var en röst, men det fanns andra, otryckbara kommentarer…). Och så blev det SEB-grönt istället, som bekant. Men nu kan färgen kanske göra comeback? Magenta är för övrigt helt osannolikt fantastisk. Enligt amerikanska neuroteknikföretaget Biotele är magenta inte ens någon färg! Den finns, men finns ändå inte!? Lite som Wallenbergarna. Eller ”verklighetens folk”. Det är en hel vetenskap. Läs t ex en fascinerande text om magenta, inklusive märkliga experiment som du kan göra. Jag gillar särskilt övningen ”Stirra på en magentafärgad cirkel ett tag, flytta sedan blicken till en vit yta – vad händer? Jo, du ser grönt!” Varför???

Precis som YBC så sägs magenta nu vara på frammarsch, liksom typsnittet Gotham, som fick sitt genombrott under Obamas presidentvalskampanj. Barack Obamas kampanj var ju väldigt snyggt förpackad, och dessutom smart rent digitalt, inklusive en bred öppning mot nya, sociala media. Hela hans kampanj var gjord med typsnittet Gotham. För några år sedan togs det speciellt fram för tidningen GQ. Och tittar man noga kan man se att det också är samma typsnitt som i Louis Vuittons chefsdesigners egna märke Marc Jacobs logga.

Marc Jacobs

Och gissa vem som gjorde Obamas T-shirtkampanj, och vilket typsnitt som då användes?

Just det, Marc Jacobs – i Gotham.

Nu är det Helvetica som gäller på YBC, men kanske, kanske ska vi växla över till Gotham. Tror jag.

Hans Renman, rektor för YBC
(som har countdown till Österlen – 24 timmar, and counting…)

Thomas L Friedman i NY Times om ”The New Untouchables”

Den amerikanske journalisten och författaren Thomas L Friedman behöver ingen närmare presentation.

Thomas L Friedman

Han är vinnare av Pulizerpriset fyra (!) gånger, är världsberömd föreläsare och författare till den epokgörande boken The World is Flat och till andra succéer som The Lexus and the Olive Tree och From Beirut to Jerusalem. Aktuell med boken Hot, Flat and Crowded, som på ett optimistiskt sätt pekar ut en möjlig väg för USA att möta klimathotet. Han talar om Geo-Greenism, som ”is not only what we need to save the planet from overheating; it is what we need to make America healthier, richer, more innovative, more productive, and more secure.”
”Let’s make America the Greenest country in the world” utropade Friedman för ett tag sedan i ett kul YouTube-klipp. Han är helt enkelt en klarsynt optimist som ser problemen – men som också tänkt till på möjligheterna.

Nu har han reflekterat över skolan.
Och det han skriver har jag själv stått och talat om och skrivit om hur länge som helst nu, och det känns fantastiskt att Friedman tar upp den här frågan på högsta nivå. Det är helt enkelt ett utmärkt exempel på när tankar om skolan lyckas höja sig lite över USK, arbetstider, betyg, prov och kommunala IT-upphandlingar…

För ett par dagar sedan skrev han en grym artikel i New York Times.

Friedman konstaterar i artikeln att den amerikanska ekonomin var en tickande bomb. Den amerikanska drömmen, med en grotesk överkonsumtion av egna hus, bilar, basebollmatcher och fastfood var helt finansierad av kinesiska pengar. En dag föll det ihop och nu måste banker och finanssektorn rekonstrueras. Men inte bara bankerna!

Friedman gör en analys som mynnar ut i att han sågar amerikanska utbildningssystemet och menar att det är den undermåliga utbildningen i landet som fört USA till ruinens brant. Man har haft en skola som inte har lyckas leverera nödvändiga kompetenser, utan som har pumpat ut ”undermåliga produkter” ur sin utbildningsfabrik.

Den brist som Friedman menar att den amerkanska utbildningen har känns igen över hela västvärlden, och Friedman illustrerar den med ett talande exempel: Han berättar om en kompis till honom i Washington som är advokat och som nu under krisen ser arbetskamrat efter arbetskamrat få sparken från firman. Men det är hela tiden en viss typ av medarbetare som får gå, och det är de strömlinjeformade robotarna, ”lawyers who were used to just showing up and having work handed to them”. Men de som tänkte annorlunda, de som var kreativa och såg nya möjligheter för firman i krisen – de blev kvar. Det är dessa arbetslivets entreprenöriellt drivna kreatörer som Friedman menar är ”the New Untouchables”. De sitter säkert.
Framtiden tillhör helt enkelt de som kan hitta nya vägar att leva och verka klimatsmart, som kan ta fram nya produkter och kanaler, som kan forska och som vågar pröva nya vägar. Och det är en livshållning som skolan
a b s o l u t måste vara med om att skapa.

Och det är inte bara ”uppfinnartyper” vi talar om här, utan det är alla de som har förmågan att ta fram nya produkter och tjänster som är ”the New Untouchables”, i synnerhet ”those who have some interpersonal skills” säger Harvard-professorn Lawrence Katz. Alltså: du måste ha driv och vara en positiv, möjlighetsorienterad person.
Det är således inte bara utbildning i största allmänhet som är nyckel till framtiden, det är rätt sorts utbildning: Our schools have a doubly hard task now — not just improving reading, writing and arithmetic but entrepreneurship, innovation and creativity.
– Hört någon säga det förut?

Hans Renman, rektor för YBC

Om förra veckans föreläsning & teknikens påverkan på samhället

Det händer mycket spännande i Mälardalen, inte minst bland skolorna.
Jag har inom loppet av mindre än ett halvår föreläst tre gånger för olika beslutsfattare i området. Mitt budskap är lite olika beroende på tillfälle, men en stående punkt jag har är vikten av att skolorna klär av sig sin 1900-talsskrud och påbörjar vandingen in i det nya årtusendet på riktigt, där kreativitet, passion, individualism, IT och entreprenöriellt tänkande har ersatt konformitet, kollektiva lösningar, standardisering och tråk.

Förra veckan hade Presidiet i Mälardalen en stor konferens i dagarna två på Aronsborg i Bålsta. Stig-Roland Rask,
Per Renolf och Jan Björklunds stadssekreterare Bertil Östberg talade och konferensen avslutades med att min chef Agneta Jörbeck höll en dragning om varför Nacka kommun lyckas så bra i allmänhet och så bra i synnerhet när det gäller IT i skolan. Agneta hade prominent draghjälp i kraft av Utbildningsutskottets Mats Gerdau, och de båda ringade in en serie framgångsfaktorer för kommuner som vill något.

Jag hade fått äran att avsluta det hela. En vanligtvis otacksam uppgift, sist på dagen en fredag innan alla vill hem. Men jag tror att deltagarna fick kaffet lite i halsen av högt tempo och en undertecknad i högform. Kanske var det Aronsborgslimpan till lunchen, jag vet inte, men jag var på nåt sätt bepansrad och fulltankad på samma gång.

Jag hade ambitionen att sätta fingret på varför IT, kreativitet, visioner och ett kraftfullt ledarskap måste in i skolan nu. Och jag nämnde den spännande Singularity Summit i New York 3-4 oktober, som är en slags Think Tank om teknikens påverkan på samhället – i stort.

Stephen Wolfram

Det var en spännande träff. Stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson sa alla mer eller mindre rakt ut att framtidsmedicinen är: ”ÖPPENHET – Öppen källkod är modellen”.
Helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord:
”Innovation is free when mining the computational universe”. Jag gillar den metaforen: Att kreativitet och innovationer bl a sker genom att man borrar omkring i den jättelika faktagruva som den digitala världen utgör idag. Ett hantverk. Grovjobb. Yrkesskicklighet. Och plötsligt: diamanten!

Överhuvudtaget uppehöll jag mig en hel del kring sociala medier, som jag snöat in mycket på just nu.
Jag visade bl a fortsättningen på ”Shift Happens”, dvs ”Social Media Revolution”. Du som inte sett denna, kika på den på YouTube HÄR. Om inte annat så är det ett ypperligt tillfälle att lyssna på Fatboy Slims ”Right Here Right Now” (som för övrigt finns i en mycket bättre ”Abel Ramos to Brighton With Love Mix” från 2009, men det är en helt annan historia…)

Jag undrar om inte Sociala Media helt och hållet har lyft mänskligheten till en ny nivå, och där de fulla implikationerna ännu är oanande. Det finns en väldigt kul, barnsligt animerad film om varför Sociala Media är så viktiga och hur de kan förändra våra liv. Ett måste för varje lärare att se. Klicka HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC
(som tycker att ”Water and a Flame (feat. Adele)” med Mark Ronson + ”Valerie” med Amy Weinhouse & Mark Ronson är utmärkt höstmusik)

På begäran: Här är klippet från SVT

En del glada läsare har hört av sig och vill veta hur det såg ut när jag var med på Kunskapens Dag och anklagade Jan Björklund för att svartmåla skolan och för att hämta in billiga poänger.

Jag har inte hunnit redigera fram ett klipp, så scrolla fram till 32.50 i klippet som du har HÄR.

Hans Renman, rektor för YBC

Global Thinking & Global Minds (YBC + TGS = sant)

Igår blev Jeffrey Sachs hederspristagare av Kunskapspriset. Denna outtröttlige kämpe har i åratal dragit en lans för världens svaga, mot orättvisor och för global förståelse. Han är ytterst inflytelserik (”People listen when I complain.”) och har bl a varit rådgivare åt FN:s fd generalsekreterare Kofi Annan och den nuvarande, generalsekreteraren Ban Ki-moon. Han hjälper Bill Gates med hans biståndsprojekt och han är involverad i flera spännande fattigdomsprojekt, skriver böcker, föreläser, osv, osv, osv.
Missa inte den läsvärda artikeln om honom i gårdagens DN här, där han bl a så njutbart positivt verkligen tror att fattigdomen går att utrota. Jag är som alltid helt övertygad om att det är precis så en slipsten ska dras om man vill förändra saker till det bättre: Med ett salutogent, lösningsinriktat synsätt – inte genom att framhålla brister och problem i tid och otid. Lyft det som är bra! Visa på goda exempel! Förstärk det goda!

Jag lyssnade på Professor Sachs när han talade på Kunskapens Dag igår. Det var spännande att höra hur hans lösningsorienterade resonemang går hand i hand med YBC:s ambitioner att vara en globalt orienterad skola som skolar in ungdomar i en öppnare, internationellt entreprenöriell anda. Framtidens frågor är globala, så är det bara. Om YBC vill mena allvar med att leva upp till sin ambition att vara en skola i världsklass när det gäller att förbereda elever på bästa sätt för morgondagens samhälle så får vi aldrig glömma den internationella dimensionen. Det är en överlevnadsfråga – för oss alla.

”We need to translate knowledge into action!” sa Professor Sachs igår: Experter säger nämligen ofta: -”Vi VET vad vi ska göra, men…” Vi kan göra massor för att förbättra världen! Sachs nämnde t ex att det faktiskt är hur lätt som helst att se till så att fattiga Afrika får igång sin jordbruksproduktion med enkel gödning. Enkla försök visar att en tripplering av produktionen hur lätt som helst!

Mr Sachs känner oro: Våld, konflikter, terror, miljöförstöring är legio. ”The earth is a planet on the edge, and we need to get it of the brink. We need to speed the process up!”
Vi börjar helt enkelt få riktigt ont om tid. Det har blivit bättre på många ställen (på fler ställen än vad vi tror, som Hans Rosling gillar att visa), men framför allt i Afrika så är det fortfarande katastrofläge på många håll.

Professor Sachs budskap till oss är tydligt: Allt går att lösa! Den vetenskapliga kunskapen och tekniken finns! Pengar finns (tänk bara på de summor som världen spenderar på vapen, glass, porr, lyxkonsumtion, semesterresor och annat…), men gemensam förståelse och gemensamma insatser – DET saknas! Om vi kan greja det, well ”then we have an opening”, som Sachs uttryckte det.

Skolan har givetvis en nyckelroll i att säkerställa att framtida beslutsfattare har denna gemensamma förståelse och förmågan att se saker ur ett helhetsperspektiv, ur hela världens perspektiv och inte det provinsiella, trångsynta som alt för ofta gäller nu. Men hur ska man greja det?

Från the GLAD Project i England

En mycket, mycket viktig startpunkt är att se till så att elever i skolan möter andra kulturer, möter andra människor, tränas i att se saker ur massor av olika perspektiv och att saker, åsikter, handlingar och annat alltid går att se med olika glasögon på, och att det ena inte behöver vara mer rätt än det andra (något som Sverigedemokraterna givetvis inte håller med om, men så är de inte heller någon lösning för framtiden…).

Av just dessa anledningar är jag oerhört glad för att YBC just tecknat ett avtal med amerikanska THINK Global School (TGS), som innebär att vi kommer att vara en av deras partnerskolor då de drar igång sin helt unika satsning nästa läsår. Detta som enda svenska skola, en av blott tolv i världen. Att jag själv dessutom tar plats i TGS:s styrelse är också en garant för ett tajt och givande samarbete över nationsgränserna. Jag är 100% övertygad om att detta mycket ovanliga samarbete kommer att innebära ett enormt lyft för YBC och en stor inspirationskälla och resurs för andra svenska skolor. I framtiden tror jag att vi kommer att få se allt fler globala samarbetsprojekt av den här kalibern. Jorden krymper och blir allt plattare. Sakta, sakta kommer vi närmare varandra och vi måste därför börja sluta se på utbildning som en strikt nationell angelägenhet. I det här perspektivet blir den ofta lite futtiga skolokonkurensen inom städer en aning komisk.
”Think global! It’s the only option”, som Jeffrey Sachs sa.

Hans Renman, rektor för YBC
(Som ser fram emot slutet på novemberlovet, då jag äntligen ska åka ned till Österlen igen, tillsammans med min älskade och lilla Sixten. Det blir mysigt det!!!)

Idag fick jag äntligen ge Jan Björklund svar på tal – i TV

Idag var det Kunskapens Dag på Kulturhuset i Stockholm, med utdelning av Kunskapspriset som jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Angelez Bermundez-Svankvist samtalar med John Crispinson

Jag var ju med och hjälpte till lite tidigare i år med hur KK-stiftelsen och Nationalencyklopedin skulle kunna hotta upp/modernisera priset lite. Och det blev en riktigt bra tillställning. Välproducerad och proffsig, direktsänd i SVT och allt.

Jag var själv nominerad till priset i kategorin ”Skola” men blev tyvärr inte vinnare. Det priset hade juryn istället valt att använda för att uppmärksamma matematikämnet: Det delades av den sympatiske didaktikern och pedagogen Attila Szabo och matematik-nestorn Bengt Johansson från Göteborgs Universitet. Min roll idag var istället att delta i diskussionen och ställa frågor till dem på scenen.

Jan Björklund dök givetvis upp även i detta sammanhang. Han var sin vana trogen offensiv och berättade glatt som vanligt att Sverige halkar efter i internationella undersökningar. Den primära orsaken just idag var att lärarna var så dåliga i svenska skolor, vilket i sin tur berodde på att det bara var de sämsta studenterna som valde att studera på lärarhögskolan och därför blev lärarkvaliteten därefter. Man måste därför göra lärarutbildingen svårare (”det är naturligtvis bra om matematiklärare kan matematik”), menade Björklund och tyckte att mer forskning och högre krav skulle kunna göra susen. Som vanligt har Björklund delvis rätt, men bara delvis. Han var ju sen till Kunskapens Dag, och missade t ex hur Snilleblixtarna tidigare fått priset, och där vi alla fått se hur skickliga lärare kan åstadkomma spännande underverk i klassrummet.

När Lotta Jankell frågade mig vad jag tyckte om det som Björklund sagt, sa jag ungefär:

Lotta Jankell, fd programledare, numera lärare

Jag tror inte man attraherar fler människor till lärarutbildningarna genom att man ständigt, bland annat från politikerhåll, talar om hur hemsk och dålig skolan är. Vi behöver lyfta svensk skola! Och det pågår fantastiska saker i svenska skolor hela tiden, det visar inte minst dagens pristagare och hur vi arbetar på YBC och andra bra skolor. Och det här vet alla vi som arbetar i skolan! Jag ser gärna att vi blir bättre på att lyfta lärare, och på att visa på goda exempel. Därför gör man skolan en otjänst genom att t ex – som Björklund nyss gjort – raljera över att förskolelärarna inte har nåt att lära gymnasielärarna. Om man tittar på pristagarna från Snilleblixtarna till exempel, så ser man hur lusten att lära formligen lyser i elevernas ögon! Jämför den lågan med 8:e-klassare eller gymnasieelevers skoltrötta blickar… Så vi kan lära massor av varandra i skolsystemet. Vi måste – som på YBC – bli bättre på att lyckas väcka lusten att lära, att få skolan roligare och friare, UTAN att för den skull tumma på kunskapskraven. Det går att förena! Det känns som en mer spännande väg att gå, istället för att arbeta för att 6-åringar ska ha betyg, på att ha mer statlig kontroll, fler prov, osv.

Många applåderade åt min lilla kärleksförklaring till lärarna och det jobb som faktiskt sker ute på skolorna. Många kom fram efteråt och tackade och tyckte att det var på tiden att någon någon gång säger emot Björklund. En kvinna gav mig en ros. En annan kom fram och gav mig en hård kram och stack ett litet porslinshjärta i handen på mig och utropade TACK!
Lärare är ovana vid positiva ord om sig själva och sin bransch.
Kanske skulle inflytelserika personer (vad sägs om journalister och politiker till att börja med?) kunna börja arbeta med positiv approach till skolan? Då kanske vi skulle få fart på både skolan och läraryrket?

Hans Renman, rektor för YBC

YBC utvalt som parternskola till THINK Global School

Nu är det klart!
THINK Global School, med bas i USA har valt ut YBC som enda svenska partnerskola.
Fredrik Svensson har just skrivit om detta på sin blogg, så istället för att jag drar detta så hänvisar jag till honom! Klicka HÄR!

Hans Renman, rektor för YBC

YBC:s elever som föredömen på lärarutbildning

Högskolan i Skövde har höga ambitioner med sin lärarutbildning. Bl a vill man att de lärare som utbildas där ska få HÖG IT-kompetens.

Högskolan i Skövde

Se här hur elever från ”kommunala YBC i Nacka” används som dragplåster när de nu ska utbilda framtidens, IT-kompetenta lärare.
Kika här för att se hur de puffar för detta!
Kul läsning för oss på YBC! Vi och våra elever inspirerar även högskolor!

Hans Renman, rektor för YBC