Stephen Heppell, ”the golden generation of teachers” och framtiden för svensk skola

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett maken till efterspel som efter konferensen ”Framtidens Lärande” för ett tag sedan. Bloggosfären, organisationer, mm, sjuder av liv, inspirerade efter de två dagarnas uppmanande innehåll.

Stephen Heppell

Kanske är det som DiU-chefredaktören Peter Becker sa på frukostmötet med Stephen Heppell: ”Det växer någonting underifrån i svensk skola, och samtidigt råder det ett vakuum på ett nationellt plan – det saknas en vision som stödjer den lokala tillväxten av initiativ som vill jobba med det här.” Och ”det här” = att modernisera svensk skola, att arbeta på ett nytt spännande sätt med IT-pedagogiska lösningar, att tänka utanför boxen, helt enkelt.

Jag håller med Ove Lidstöm på Apple, som korrekt konstaterar att det är ANVÄNDNINGEN av datorer som är intressantast, inte tekniken eller plattformarna i sig. Amerikansk forskning visar nämligen tydligt att det händer något speciellt med skolor som börjar med en-dator-per-elev (1:1). Det FINNS en korrelation mellan 1:1 och studieresultat. Och bra 1:1-skolor tillåter dessutom den nya tekniken att skapa nya sorters uppgifter, vänder upp och ned på definitioner, omvärderar fundament och roller, ser helt nya världar öppnas, skapar nya sorters upplägg, uppgifter, examinationsformer, osv. – Dessa nya skolor lyckas helt enkelt bättre!

Mycket av det som hände dag två på konferensen ”Framtidens Lärande” summerade hela konferensen på ett bra sätt. Dels konstaterade Christer Furth på Kairos Future att framtiden ställer allt mer abstrakta kompetenskrav på de som jobbar i yrkeslivet. Dels konstaterade han att förmågan att uttrycka sig på massor av olika sätt blir allt viktigare – i tal, skrift, film, foto, drama, osv:
Yrkeslivet har på många sätt redan nu blivit allt mer av en teater. Den fråga som hängde i luften under Furths föreläsning var: ”Utbildar vi verkligen dagens unga till detta?”…

Den politiska debatt som följde gav inga riktiga svar om någonting, tyckte jag. Kanske var det debattformen på stor scen? Kanske var det närvaron av två YBC-elever som sopade banan med gubbsen? Oklart varför… Men trots närvaro av bl a Mikael Damberg (S), Mats Gerdau (M) samt representatner från (Fp), Svensk Näringsliv, företagare, osv, så kändes det för många av oss åhörare att alla var överens – men ändå inte. Kunskaper och färdigheter som nu lyfts fram som centrala för morgondagens samhälle av forskare och framtidsforskare (kreativitet, IT-kompetens, kommunikativa förmågor, samarbetsförmågor, osv.) ansågs tidigare vara flummiga. Nu plötsligt är de centrala, viktiga, avgörande… Samtidigt som de digitala klyftorna ökar… Var är staten? Var är styrdokumenten? Och som sagt: Var är visionerna?
Jag själv har väl inte helt gett upp här, men har för länge sedan insett att det inte är någon större idé att invänta förordningar och måldokument. Det är bara att köra på själv, i den riktning man vill och tror på. Kanske är det till och med det som är meningen, i ett samhälle som uppmuntrar lokala initiativ och entreprenörskap. Som i Nacka.

Stephen Heppell, den engelske demon-pedagogen, var inne på samma spår: Efter att ha visat otaliga kurvor och grafer var hans kontenta att 2000-talet kännetecknas av ”huge change & no time to reflect”. Vissa självklara saker fanns inte ens för ett år sedan (Twitter, 3D-printrar, mm). 5-årsplaner och detaljerade, långsiktiga strategier får i det här ljuset ett löjets skimmer över sig… Istället var Heppells ordination att tro på framtiden och se till att ha en AUTENTISK DIALOG MED ELEVERNA – något vi sällan ser i svensk skola. Och då menar jag AUTENTISK dialog!

Heppell summerade:
”Get in the way of learning as little as possible”. – Skapa chill-out-centers för både elever och lärare. Undvik utbildningsfabriker i king size och industri-lika lärandemiljöer. – Tvärtom: skapa ”family like learning centers” där värme och närhet och starka relationer kan byggas. Låt elevers behov och viljor styra. Lärandemiljöer ska skicka signaler om något – men inte om att det är ”skola”, utan om att det är något annat (nära nog vad som helst!). Se på skolan som om det är en SCEN. Tänk i SCENER! – Ridån går upp och ned. Nya händelser, nya behov. Hela tiden. Därför måste vi ha lokaler, lärare, elever och organisationer som anpassar sig.”

Våra dagars ”success stories” inom skolområdet handlar om att man gör saker tillsammans.
= Skolor där man gör allt tillsammans. Därför är, menade Heppell, dagens lärare ”The golden generation of teachers”. – Aldrig någonsin tidigare har mattan varit så utrullad vad gäller makalösa, nya möjligheter för de som har förmånen att arbeta som lärare.

Vi från YBC log och myste…

Hans Renman, rektor för YBC