Katederundervisning vs. kreativitet

Det är när man blir rädd man gömmer sig under sängen.

Det är när man inte förstår som man använder sig av i alla fall något som man har koll på.

Det är när man saknar fantasi som man backar hem till en begriplig värld, där inget är konstigt och inget oroar.

Alla vet det – att vår värld dramatiskt har förändrats de senaste 15-20 åren. Kanske kan man ha Berlinmurens fall som en slags brytpunkt. Eller genomslaget för Internet. Eller då PC blev var mans egendom. Eller då kapitalströmmarna släpptes fria. – Nyliberalismens seger och ”historiens slut”.
Oavsett vilket startskott vi väljer så kan vi se hur informations- och kunskapsexplosionen rullat över oss och hur klimat- och livsstilsförändringar, globalisering, terrrorism och teknologisk utveckling slagit oss alla till golvet. Världen är sig helt enkelt inte lik. Kraftfullast är kanske den kantring vi sett vad gäller taktpinnen och makten över världsekonomin, tillsammans med det osannolika tillgänglighetsrevolution som Internet skapat.
Klart att man i en helt ny, förändrad värld möter en hel del utmaningar, lindrigt sagt… Det gäller ju finansiella institutioner likväl som företag, regeringar, försvarsmakter, massmedier, osv. Skolan är inget undantag. Klart att det är en utmaning för den att på bästa möjliga sätt (allt annat är en för låg målsättning och en elakhet gentemot ungdomarna i skolan) förbereda eleverna för fortsatta studier och yrkes- och arbetsliv! Klart att det är en utmaning att tala om och definiera t ex ”kunskap”, ”lärande” och ”sanning” i en värld som är helt genomdränkt av information, budskap, kontaktytor, interaktioner, aktörer, megafoner, subgrupper, undertexter, parallellvärldar, betydelseglidningar och ifrågasättanden. I en värld helt galet på uppåttjack av revolutionerande, smarta, ständigt nya tekniska möjligheter.

It’s a djungel out there…

Men vilket ansvar har vi i skolan då, nu när den nya informationsvärlden ser ut som den gör? Ska vi se samtiden och framtiden i vitögat och skrida till verket med öppet , lösningsorienterat sinnelag? Ska vi tro på ungdomarna, på oss själva, på tekniken, på de nya otaliga digitala resurserna? Ska vi göra vårt allra bästa för att ständigt vara up-to-date och ge eleverna allt vi kan för att de ska funka i framtiden? Ska vi våga oss ut på tunn is, fast det känns lite osäkert, fast vi inte till 100% vet vad som ska hända, om vi gör rätt alla gånger? Eller ska vi få ångest inför det här bubblande, sjudande nya och i stället gömma oss under sängen? Stoppa tummen i munnen och gömma oss under mammas kjol? Backa in i det hörn vi en gång befann oss? Damma av den skola och värld vi i alla fall KAN något om, som är begriplig, överskådlig och enkel: Vår egen barndoms skola. Den värld vi en gång kunde överblicka, där sanningen meddelades via statlig TV, där kunskap fanns i läroböcker och på bibliotek och där öst var öst och väst var väst. Rika var rika och fattiga var fattiga. Okomplicerat, enkelt och prydligt.

Ett problem med den sistnämnda hållningen är att den helt enkelt är enfaldig och bakåtsträvande på samma gång. Den kommer ALDRIG leda framåt. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Utveckling sker alltid i frontlinjen. Segrar vinns inte av fegisar. Framtiden kommer först till de som står där och möter den – som skapar den!
Härom dagen lyssnade jag på en mörkerman av det mest ohemula slag – Åbo-professorn Alf Rehn.
– Se upp för honom! Boka honom inte!

Under förevändning att tala om kreativitet och framtid talade han inför Nacka kommuns samtliga skolledare, skolstrateger, IT-utvecklare och fackliga representanter. Gräddan av skol-Nacka helt enkelt. Efter att ha ringat in de väl kända sanningarna om den mer komplexa värld som vuxit fram hade han ett råd till Nackas skolledare, om hur vi skulle kunna göra för att få våra elever så väl förberedda som möjligt för framtidens ekonomi och samhälle och hur vi skulle kunna ta tillvara deras redan existerande kompetenser.

Trots att Rehn själv konstaterar att 50% av de finländska ungdomarna inte har en aning om vad de ska göra i framtiden och vilken värld de växer in i, och fast han konstaterar att de kompetenser skolan lär ut idag knappast är de rätta, och fast han säger att dagens och morgondagens mer komplexa problem kräver mer komplexa verktyg och mer komplexa kompetenser, och fast han påminner om att inga trossatser längre gäller och att framtiden kräver innovativa förmågor en masse, så är hans intellektuella härdsmälta obegripligt monumental då han levererar rådet:
”Ett sätt att utmana elever idag är att undervisa elever via katederundervisning. Detta som en motvikt till eviga teamworks och grupparbeten.”

Wow! Professorn har tänkt till!

Jag förstår senare hur illa ställt det är med honom då han senare också gravt missförstår Malcolm Gladwells kreativitetsbibel ”10 000-timmarsregeln”…

Skolan ska inte ha åsikt om framtiden menar Rehn (”Idén om att ha kunskap om framtiden är tveksam. Vi utsätts kontinuerligt för så stora chocker att vi inte kan förutse framtiden.”) Han påminner om att kommunikationen drivits mot en punkt där vi inte längre har kontroll över den, att kommunikationens möjligheter genererat en accelererande transparens. Det är ju korrekt, men istället för att utmana och ta tag i detta är alltså rådet till oss rektorer att sträva efter enkelhet. Det hållbara. Vi ska HANTERA komplexa informationsströmmar. Vi behöver inte utmana ungdomarna ett enda dugg, menar Rehn, eftersom barn av idag inte behöver särskilda stimuli längre – det får de ändå, via reklam, massmedier, osv.
Rehn fortsätter: ”Samtliga organisationer, – i synnerhet skolans värld – måste bli bra på FÖRENKLINGAR. Det enkla, raka och okomplicerade är viktigt. Skolan behöver inte odla det komplexa och vara underhållande. Däremot ska den leverera säkerhet och trygghet.”

Vi snackar med andra ord om en finsk modell här. Trygghet och ordning och systematik. Hmm… Det går på tvärs med hur YBC betraktar ungdomar! Vi vill närma oss ungdomar och vår omvärld!

Jag kollade runt lite efter Rehns föreläsnig.
En del äldre skolledare tyckte att Rehn var bra (!),särskilt de ÄLSKAR Finland och deras resultat… Andra, som jag ser som mer progressiva, moderna, nyfikna och up-to-date var nästan chockade.

Att gammeldags katederundervisning skulle vara ett stöd för ungdomar, så att de i alla fall i skolan skulle mötas av enkelhet, tydlighet, sanning och något ogrumlat korrekt kändes unket. Går det att föreställa sig lärare idag som jesuslikt sprider KUNSKAP i sin renaste form, oemotsagd, pålitlig?

Det märkliga i det här underliga resonemanget är också att det går på tvärs med både skollag, gy-förordning, programmål, kursmål och betygskriterier, i vilka man överallt kan finna skrivningar om vikten av att ungdomarna ska övas och tränas inför att möta världen just så som den är, att bli kompetenta samhällsmedborgare, kritiska, självständiga, ifrågasättande, osv. – Katederundervisning och en situation där läraren står för det sanna och där eleverna är kärl som ska fyllas av kunskap går på tvärs mot detta. Dessutom blir en sådan typ av skola svår att realisera i Nacka kommun, som ju ska vara bäst i landet, med de ungas bästa för ögonen och vara en kommun som ska uppmuntra entreprenörskap och IT-kompetens i världsklass. Mysko…

Det som gör mig lite upprörd i detta är inte att en del förväntade fåntrattar tycker att Rehn är jättebra – det är att Rehn plockades in till konferensen (och tar MYCKET betalt) för att entusiasmera och få fart på kommunens skolledares ambitioner att sporra kreativitet i skolan i ljuset av EU:s Year of Creativity and Innovation år 2009… Och istället gör han en kovändning på parketten och förvandlas inför våra ögon till en konservativ riddare i finländsk retro-rustning…

Hans Renman, rektor för YBC
(Som nu är på väg till Val d’ Isère tillsammans med älskade elever och älskad)