Sätta IG på lärarna?

Det känns som om det har skrivits extra mycket om lärare i pressen de senaste dagarna. Inte sällan är det fråga om utspel från Jan Björklund… Eller så är det reflektioner och förslag från andra tyckare.
Ur floran:
– Man ska kunna drogtesta lärare, fler statliga inspektioner ska kunna kontrollera lärare, elever hänger ut/mobbar lärare på internet, lärare ska kunna få IG själva, kontrollrättning av nationella prov ska kunna ske, lärare överfalls, lärare har dålig koll på forskning, mm mm.
Inte mycket positivt som skrivs, om man säger så. (Lite samma mönster som när det gäller skolan i media – 90% kretsar kring, våld, skadegörelse, problem, rasism, missförhållanden, dålig ekonomi, osv.)

Jag beklagar detta.
Min bild är den motsatta: Lärare är en jäkla skicklig yrkesgrupp, som jobbar hårt för att elever ska lyckas, utvecklas och nå sina mål. Dessutom i en tuff miljö, med lite för låg lön och inte helt solid status. Visst finns det lärare som har dåliga dagar eller som kanske till och med inte borde vara lärare. Men samma sak gäller ju läkare, jurister, arkitekter, programledare, web-programmerare… Kanske t o m elever! Men precis som hos dessa, så är det undantaget: Regeln är ju den motsatta!

Jag är för det allra, allra mesta djupt imponerad över den kompetens och passion som många lärare har! Kanske har vi det extra väl förspänt på YBC: Delar av de lärare som ska undervisa på IB-programmet på YBC satt t ex hela söndagen (trots 3:e advent!) i ett heldagsmöte med mig, för att diskutera pedagogik, kreativitet, undervisningsmetoder, IT-pedagogiska frågor, mm. Som alltid känns det oerhört positivt med att få diskutera, stöta och blöta frågor med lärare. Kanske är det för lite av den varan i svenska skolor? Kanske är det därför det gnälls om lärare: De kanske inte alltid befinner sig i miljöer som sporrar debatt, diskussion och utveckling?
Men som man bäddar får man ligga som skolledare: På YBC, t ex, kommer vi att värna lärarnas status och proffessionalism. Och utmana! Och ifrågasätta! Och utveckla! – Men aldrig med fördömmandet dolt bakom ryggen, utan med en ärlig vilja att gemensamt skapa en enastående plats för elevers vardag och lärande. Och det är inte svårt – det är bara att ha en vision, starkt engagemang och uppkavlade ärmar!
Jag hoppas att alla lärare och elever får sig ett skönt jullov! Det är i sanning välförtjänt!

Hans Renman, rektor för YBC

YBC på besök på Minervaskolan i Umeå

Idag var jag och min kollega Lena Byström uppe i Umeå och besökte Minervaskolan, som är en intressant och populär friskola med både grundskola (från förskoleklass) och gymnasium. Skolan utsågs till ”en av Europas bästa arbetsplatser” för ett par år sedan, och har dessutom fått utmärkelsen ”Sveriges Bästa Skola”. Vi fick träffa elever, kika på lokaler, äta lunch med den minst sagt karismatiske rektorn Hans samt inte minst snacka IT med skolans IT-ansvarige.
För det var främst Minervaskolans åttaåriga (!) erfarenhet av att arbeta med 1-1 datorer (dvs att alla elever har en egen dator) som lockade upp oss till det smällkalla Umeå mitt i lucia-förberedelserna!

Vi hade en hel A4 full med frågor, som vi nu fick en chans att få svar på från en skola med långvarig erfarenhet. Och det var inte så lite skönt att höra att många av de olyckor som oerfarna olyckskorpar gärna kraxar om inte var nåt att oroa sig för. Tvärtom – Minervaskolan kunde på punkt efter punkt visa upp utmärkta, positiva erfarenheter av att frigöra elev- och lärarkraft i och med en elev=en dator.

Vi hade en givande diskussion om varför det fortfarande är sådan avvaktande inställning till detta bland svenska skolor. Vi ställde oss frågan: Vad är en skola mest lik? En tillverkningsindustri, eller ett medieföretag? Det sistnämnda, förstås (vad Mr Björklund än må tro…)! I en modern skola samlar, behandlar och värderar man info.
Man sammanställer och värderar sedan resultatet av det man fått fram. Och sedan informerar man andra (lärare, skolkamrater, föräldrar, hela världen/webben) om vad man kommit fram till – och detta sista dessutom gärna och ofta på ett visuellt, argumenterande och övertygande sätt.
Till allt detta behöver man datastöd om man vill att det ska ske snabbt, effektivt, varierat, kreativt, övertygande, brett, djupt och personligt. – Att ständigt trava iväg till en speciell sal för allt detta (tro mig, begreppet ”datasal” är hur komiskt som helst om bara ett par år) eller att tvingas förlägga massor av värdefull arbetstid hemma bara för att man har tillgång till dator där är helt enkelt omodernt, opraktiskt och ineffektivt.
Minervaskolan hade bara positiva erfarenheter av att eleverna hade egna lap tops. Det många kritiker säger till mig, ”men tänk vad mycket skadegörelse och stölder och svinn det kommer att bli”, visade sig även på Minervaskolan vara ett obekant fenomen, precis som man också kan läsa om i internationella 1-1 studier på andra skolor – bl a i Maine, USA. Två förlorade datorer på åtta år var kanske inte direkt en läskig statistik… Man sa till eleverna i början av varje år: ”Allt det här gör vi för er skull! Vi satsar en j-a massa pengar på er, för att ni ska ha det bra!” Och det som hände då, givetvis, var att eleverna tog ansvaret. För de blev stolta och märkte omedelbart att de snabbt fick ett försprång före sina kamrater på andra skolor. Positiva förväntningar ger positiva resultat – det tror jag på!

Det var en givande resa, såklart! Umeå är inte så pjåkigt, ändå!

Hans Renman, rektor för YBC

IT i skolan – varför händer det inte mer?

Jag var nyss på en nätverksträff för Digitala Lärresurser (Digital Learning Resources/”DLR”) – på KK-stiftelsen. Här fanns representanter från forskare från hela Norden + Schweiz (bl a den internationellt uppmärksammade norske professorn Morten Söby), läromedelsförlag, företag och ett par skolor. Nacka kommun stack (som vanligt!) ut som kommun, i det att vi var flera stycken från Nacka där, medan t ex hela Stockholms stad bidrog med mäktiga en (!) person.
Nåväl, vi som deltog bjöds på en intressant eftermiddag som belyste forskningssituationen kring DLR i de olika Nordiska länderna och hur arbetet med IT i skolan egentligen går.

Jag blev allt mer häpen över det tydliga mönster som sakta växte fram:
De aktuella länderna ligger helt klart i internationell framkant när det gäller DLR och IT i skolan.
Det har satsats stora summor av offentliga medel på IT i skolan. Lärarnas kompetensnivå har helt klart höjts. Alla de aktuella länderna har också lagt ned tid och pengar på att bygga upp portaler där stora mängder info, länkar, mm finns samlat till lärare och elever.
Men det var frapperande att alla länder redogjorde för en slags passivitet nu. Anslagen hade skurits ned, tempot hade mattats, en känsla av ”vad ska vi göra nu då?” tycktes påtaglig.

Kanske fångade den finländske delegaten det bäst: ”Efter några års yra har det nu infunnit sig en känsla av ovisshet. Det finns en tydlig känsla av att lärarna inte riktigt vet vad de ska ha alla de nya digitala resurserna till. Och dessutom finns det en tendens att när lärarna använder IT i undervisningen, så ersätter bara IT det man tidigare redan gjorde, dvs IT tillsätter inget nytt. Det är till och med så att lärarna helt klart inte vill HA interaktiva whiteboards, DLR, osv, utan de vill ha tryckta böcker!”

Här i Sverige är det ganska likartat tycker jag. Man lägger ned Kollegiet, ITIS är dött, och ur de offentliga kranarna kommer det bara skolpeng numera. Plus ett ihärdigt tjat om Ordning och Reda, Disciplin, Fler Prov, Fler Betygssteg… Suck. Är det visioner det? Är det så vi ska ta oss in i det 20:e århundradet med optimism? Varför går vi inte in i en 2.0-tid av IT i skolan och i DLR? Varför inte börja med nya pedagogiska metoder och praktiker som tar sin utgångspunkt i t ex web 2.0 eller tekniker och möjligheter som redan finns och som bara ligger där och väntar på att skolan ska ta tag i dem (podcasting, wikis, mobiltelefoni, iPods, digital video, spel, foto-kulturen, osv). Kanske är vi rädda för den tekniska utvecklingen i skolans värld? Kanske sejfar vi i klassrummen, i stället för att prova på det digitala smörgåsbordet.

När jag själv gick i gymnasiet fick den franske författaren Claude Simon Nobels litteraturpris, och han blev snabbt redan då en av mina absoluta favoriter. Han och de andra i Nouveau Roman-rörelsen blev ofta beskyllda för att vara svåra och märkliga. De var de inte alls – bara om man läste dom som man alltid läst romaner. Istället öppnade det sig en helt ny värld om man tog till sig Claude Simons läsrekommendation, som var ungefär så här:
”Det handlar inte om att förstå. Det handlar om att vara öppen, om att se och ta emot. Då öppnas nya världar.”
De orden tror jag vi i skolan skulle kunna ta till oss när det gäller den här lite avvaktande inställningen till ny teknik.

Hans Renman, rektor för YBC